Ben Wheatley har varit en av mina absoluta favoriter ända sedan Down Terrace. Den mörka roliga debuten som inledde Wheatleys makalösa, icke-konventionella karriär som filmregissör. Hedniska riter, svartvita magiska svampar och kära seriemördare. Något iakttagande – lite Kubrick – men med en kärlek för sina egna karaktärer. Jag ser Wheatley som deras, karaktärernas, guide genom en kylig, märklig värld. En ledstjärna med trasig kompass.
Det bästa med Wheatley är att han aldrig gör samma film två gånger, ändå lyckas han behålla sitt signum. Inte helt vanligt inom dagens filmindustri, här är ju modebranschen överlägsen. Där prioriteras ju det egna, unika uttrycket. Tänk er Wheatle...