Nyligen släpptes säsong 3 av Bryan Fullers Hannibal på dvd och blu-ray, import. Serien som har gått från standard procedural till intrikat, arty, gore-drama med homosexuella undertoner, har enligt mig varit bland det bästa tv-aktiga på senare år. Även om serien inte direkt gjort det lätt för sig. Ibland har tempot, det pretentiösa bildberättandet och det vaga – kom igen nu, vad vill du ha sagt egentligen? – manuset provocerat även en troende som mig. Det har inte alltid känts som att Fullers team menat allvar. Eller »allvar« känns fel, som att inte en fin yta kan vara tillräckligt seriös. Okej, men till och från fick man känslan av att Hannibal sysslade mer med cineastisk onani än med faktiskt berättande. Särskilt säsong 3 var ansträngt snygg, med slow-mo-poetiskt blodsplatter i varje avsnitt. Fanns där egentligen en poäng att ta till sig?
Såklart det fanns!