»My golly, we’ve killed it«, var det första Bill Melendez sa till kollegan Lee Mendelson när de tittade på det färdiga resultatet av A Charlie Brown Christmas, bara några dagar före tv-premiären. Även CBS-cheferna instämde; tempot var för lågt, musiken var fel, teckningarna för simpla, borde det inte ha varit vuxna proffs med barnröst, och var är det pålagda skrattet, hur ska folk kunna veta när de ska skratta? Om det inte vore för att sändningstiden var bestämd sedan ett halvår tillbaka skulle filmen aldrig ha visats.
Men så var det då dags för den där premiären. Torsdagen den 9 december 1965, klockan är 19:30 och The Munsters har precis tagit slut. Nästan 15,5 miljoner människor sitter i sina tv-soffor för att se på det som Lee Mendelson och Bill Melendez själva, liksom alla tv-bolagschefer, befarar ska bli en katastrof. 
Bland dessa 15,5 miljoner fanns Lawrence Laurent som skrev i The Washington Post att »den eviga losern Charlie Brown blev till slut en riktig vinnare i går kväll«, och Rick DuBrow på United Press International menade att A Charlie Brown Christmas visade vägen för framtidens tv.