Det fanns en tid då det inte visades så mycket sport i tv. Jag såg allt. Sög åt mig så mycket idrott som det bara gick. När det dök upp en tv-serie som skulle handla om tennis kastade jag mig över den – och dyrkade Smash från första minut. Det var det bästa som hänt. Framför allt älskade jag alla tennisreferenser: Björn Borg-kopian Einar Berg, Ivan Lendl, Davis Cup, Wimbledon. Mats Olsson på Expressen avskydde det. Det var trams. Vi unga sportfantaster älskade den unga duon Måns Herngrens och Hannes Holms hypermodernt svängiga komediserie, med bland andra Peter Wahlbeck och en debuterande Felix Herngren (men även giganter som Sten Ljunggren och Anders Ahlbom i intensiva, inspirerade rollinsatser som tennisfarsor).
Julavsnittet är helt fantastiskt. Killarna har spelat tennis världen över och ska nu hem till sina föräldrar. Alex föräldrar återanvänder julgranen från förra året. Sigges föräldrar vill ha betalt för alla kostnader de har haft. Teos föräldrar har avskaffat julklappar för det är en »irrationell och egocentrerad tvångshandling«. De tycker Teo ska sluta med kroppsarbete och börja arbeta med hjärnan. Einar deppar på hotellet och tuggar på en gigantisk Toblerone. Det är bisarra Lars Norén-jular för hela gänget. Inte är det lätt att vara tennisproffs.