I hjärtat av en skog stor som Tyskland och långt från de bjärta färgerna i Sotjis backar ligger ett av Rysslands mest ökända fängelser. Straffkoloni 56 byggdes i mitten på 1990-talet efter det att Kreml avskaffat dödstraffet. Till en början var fängelset en förvaring för de fångar som redan hade dömts till döden, men sedan dess har myndigheterna fyllt på med landets mest brutala våldsbrottslingar. De 260 personer som sitter här har dömts för över 800 mord.
Den nyligen SVT-visade dokumentärfilmen De fördömda, som finns på SVT Play fram till den 13 mars, följer fem av männen i straffkolonin, män som i många fall aldrig kommer ut i samhället igen. Ett liv med trånga celler, rakade huvuden, vattnig soppa och en kall avrivning i veckan i stället för dusch. 23 timmar om dygnet spenderas i en trång cell, ständigt under kameraövervakning så att ingen ska ta livet av sig. Anhöriga måste resa hundratals mil från närmaste stad för den fyratimmarsträff de har rätt till.
Barnet som råkade slinka med när sexmannamördaren gick bärsärk, maffians hitman som inte vet hur många han tagit livet av, mördaren som är så långt ner på vidrighetsstegen att andra fångar på koloni 56 vägrar ta honom i hand…
Å andra sidan är det inte särskilt många som tar sig för den resan. Insikten om alla brustna drömmar slår åt båda hållen i de korta möten vi får se med mödrar som inte släppt tanken på sina söner.
Den härdade fängelsechefen som spenderat 30 år ute i skogen har inte heller mycket till övers för fångarna och skulle helst se att dödsstraffet återinfördes. De tycks själva ha väldigt lite till övers faktiskt, och när man hör mördare berättade väl valda delar av sitt värv med tom blick riktad in i kameran förstår man varför: barnet som råkade slinka med när sexmannamördaren gick bärsärk, maffians hitman som inte vet hur många han tagit livet av, mördaren som är så långt ner på vidrighetsstegen att andra fångar på koloni 56 vägrar ta honom i hand. (Det är lite oklart exakt vad han gjort, men jag vill inte veta.)
Filmaren Nick Read som tillsammans med Sunday Times Moskvakorrespondent Mark Franchetti står bakom De fördömda är sedan tidigare känd för observerande dokumentärfilmer på svårtillgängliga platser: Gröna zonen i Bagdad, en avdelning för krigsskador på ett sjukhus i Kabul, israeliska fängelser. Foto och klipp är alltid slickt och snyggt i de här filmerna. Det är dokumentär rak upp och ner och utan nonsens. Inga frågeställningar om subjekt- objektpositioner eller den dokumentära processens maktbalans.
De fördömda får en extra dimension av iskyla när man inser att detta är en omöjlighet: ingen här har makt att ens hålla i en kamera och jag vågar inte föreställa mig straffet för den fånge (eller vakt) som skulle utmana några förbud.
Nackdelen med den snygga ytan är svårigheten att kliva in i det eldhav av ångest som straffkoloni 56 måste vara. De vackra bilderna och det vita vinterlandskapet, där temperaturen på vintrarna ligger runt minus 30, lägger ett bedrägligt lugn över alltsammans.
Med tanke på att det lite väl polerade spelet vi ser mellan vakter och fångar och fångar och fångar handlar om en selektion av vilka som kan fungera i bild (återigen en obehaglig tanke: de som syns här är de som »fungerar« socialt) och det faktum att folk vet att de är »on camera«, så är det paradoxalt att de allra värsta stunderna i De fördömda är när filmen klipper till de grovkorniga skepnader som rullar ihop sig och ordlöst kvider på övervakningskamerans skärm.
Först då blir filmen en verkligt klaustrofobisk upplevelse och den blick in i de »fördömdas« hjärnor som den vill vara.