Från vuxendrama-tragedi till mysig dramedy på ett och ett halvt år… och är det en bra grej? Ja, jag börjar luta åt det nu.
Jag har ju märkt att mina skratt åt Eli Gold blivit allt hjärtligare för varje avsnitt, och haft en sorts avfrostande effekt – upprepningshumorn när Eli ständigt slår upp dörren i skrivbordet (på grund av att detta i motsats till rummet är full-size) samt pallrar upp ett tvåpack skrivarpapper på bordsskivan att ställa sig på så han hör genom ventilen till sin nya nemesis, Peters nya kampanjledare (jag älskar såklart att Margo Martindale fått en roll här, vilken duettdynamik med Eli!), ja, den upprepningshumorn fungerar. Jag ville det inte, jag gillade det inte, men mina tilltagande kluckningar är om inte vackra så helt ärliga. Jag har det väldigt mysigt med The Good Wife.