Attraktionskraften i På spåret är att programmet liksom böjer tiden – programledarna från 1990-talets ironiska generation iscensätter i grunden en intern identitetslek med sina egna barndomars skägg- och kostymbeprydda tv-gubbar: Carl-Uno Sjöblom, Pekka Langer, Hatte Furuhagen; i ett programformat som i samma grund är orört knastertorrt – men sedan fylls det på med härliga vanliga linslöss som bjussar på sig själva och det är som vilket gammalt brädspel som helst: här och nu och sprituellt skoj medan det pågår.
Har man sett en Sokurov-film glömmer man den aldrig. Oavsett om det är hans film om en retreat-helg med Adolf Hitler (Moloch), en exposé över den ryska historien filmad i en enda 95 minuter lång tagning genom hela Vinterpalatset i S:t Petersburg (Den ryska arken) eller hans senaste festivalvinnare Faust eller Francofina. Sällan känner man ett större behov av att få tränga in i en regissörs egen process och tankevärld än med just den bakvänt politiske historienörden Alexander Sokurov.