I en rolig intervju med Izabella Scorupco berättar hon om inspelningen av Drakarnas rike, där stämningen mellan henne, Matthew McConaughey och Christian Bale var lite jobbig eftersom motspelarna sysslade med method acting och aldrig lämnade sina karaktärer – som drakdödare... Jag vill minnas att jag skrattade en hel del åt det där, men det ekade rätt tomt – varför ska man göra någonting om man inte gör det ordentligt? Det finns inget värre än en skådespelare som spelar drakdödare på skämt. Halvdant och blasé är noll värt i min bok. Men så har jag också många böcker, vilket tillåter mig en viss flexibilitet.
Jag växte upp med skådespelare som Robert De Niro, Al Pacino och Jack Nicholson. Enbart amerikaner som vurmade för det autentiska och ofta gick in i sina karaktärer så pass att det även gick ut över deras fysik. Snackisar som när De Niro gick upp 27 kilo och lärde sig boxas för rollen som Jake LaMotta i Tjuren från Bronx är ju ett av filmhistoriens eviga exempel på framgångsrik method acting.
Karl i Ettor & nollor, Floki i Vikings, John i Bibliotekstjuven – Gustaf Skarsgård kan kalibrera överspelet bättre än de flesta.
På senare tid har skådespelare som Min-Sik Choi utvecklat metoden och därmed suddat ut gränsen mellan film/verklighet ytterligare. I Oldboy brännmärker han till exempel sig själv, på riktigt. Och sedan också det där med de levande bläckfiskarna så klart…
I Sverige har det emellertid varit rätt tunt med gränsöverskridande skådespelare som influerade av Stanislavskis grundstomme gått utanför rollens basala måsten. Det är så tråkigt. Och ännu tråkigare är att de som ändå vågar, riskerar att mördas av kritikerna. De anklagas för att spela över. Man blandar ihop en alldeles makalös balansgång med dåligt skådespel. Jag tycker som så här: ett ihärdigt överspel behöver inte vara dåligt, det är tvärtom en konst att spela över bra. Som, till exempel, Daniel Day-Lewis i There Will Be Blood.
Eller som vår svenska motsvarighet: Gustaf Skarsgård, senast i Johan Rencks nya SVT-serie Ettor & Nollor. Där introduceras hans rollgestalt av ciceronen Sebbe (Jonathan Andersson) som »Karl, the one and only«. Sedan följer en kavalkad av scener som är svåra att rangordna, då den senare konsekvent överträffar den tidigare. Men okej, en del sticker ut, eller rättare sagt: sticker hål på hela jävla film-Sverige.
Exempel: Karl stöter ihop med en kvinna som är ute och går med sin hund. »Hallåå gubben«, brölar han fram på en göteborska som skulle få Albert & Herbert att skämmas. »Imponerande muskelstruktur«, fortsätter han på huk för att sedan resa sig upp och fortsätta samtalet på ett sätt som förefaller hotfullt, men kanske inte ändå.
Ovanstående kanske inte låter så imponerande i text, men när man väl ser det i bild så förändras allt. Det borde inte funka. Egentligen är allt så fel: dialekten, det frenetiska tjacktuggandet, den svajiga gångstilen. Allt. Men när det görs med en sådan tilltro till karaktären och ett blödande långfinger till det möjliga misslyckandet så funkar det inte bara, utan det imponerar, det rentav krossar.
Karl är en av få dramagangsters som kan säga att han är »affärsman« och få det att låta bra, samtidigt som det adderar ytterligare djup till rollgestalten.
Och detta är ingen lyckträff à la Andreas Wilson i Ondskan – Gustaf Skarsgård har gång på gång bevisat att han kan kalibrera överspelet bättre än de flesta. Som den enerverande Floki i Vikings där han går han från ett balanserat lugn till ett obalanserat vansinne på fem sekunder. Eller som John Manéus alias KB-mannen i Bibliotekstjuven...
I likhet med Ettor & nollor råkade Bibliotekstjuven ut för rena övergreppen av kortsynta missförstånd i sociala medier när den gick. I dag omnämns den med desto mer respekt; alla tycks ha sina egna favoritscener. Och även om jag älskar att kvida åt en viss sammankomst på en restaurang så tycker jag nog bäst om en av de sista scenerna, när Gustaf, eller John, tänder sin cigarr och bilden tonar ut i svart. Det där ansiktet går att läsa av på så många sätt. En blandning av lycka, missnöje, sorg, eftertänksamhet. Men kanske framför allt: nyfikenhet.
Ettor & nollor del 2 sänds på SVT1 på söndag kl 21.