Penny Dreadful är närmast att betrakta som drömserien för alla som tycker om skräck, gotiska miljöer, 1800-tal, trovärdiga rollfigurer eller Eva Green. För här är det ett övermått av allt. Penny Dreadful är en överdådig dance macabre, där litterära gestalter får nytt liv i en ny kontext. De levande och de döda dansar tillsammans… Serien är mörk, mycket mörk. Vanessa Ives ger luft åt detta i meningen: »I have run from darkness for so long, only to find myself in a place darker still.« Rollfigurerna är vid en första anblick dömda. Men det finns hopp. Eller?
I Penny Dreadful finns teman som homosexualitet, kvinnlig frigörelse, medicinsk etik och hur man ska bära sig åt för att ingå i ett samhälle som man skyr och skräms av, samtidigt som man inte kan existera helt ensam.
Är det åskådaren som fortsätter att hoppas trots att rollfigurerna befinner sig i fritt fall? Den flerfaldigt Oscarsnominerade John Logan har tidigare skrivit filmmanus till bland annat Gladiator, Den siste samurajen och Bond-filmerna Skyfall och Spectre. Inspirationen till Penny Dreadful kom efter att han en period läst de romantiska poeterna Keats, Shelley, Byron och den kanske mest okända av dem: John Clare. De romantiska poeterna existerade i en tid full av motsättningar. Industrialiseringen var omvälvande och människorna, framför allt i England, såg landsbygd förvandlas till mekanikens högborgar, byar blev städer, mörker blev ljus. Många poeter såg tillbaka till en tid som försvunnit, med sentimentalitet och sorg. Förnuftet ställdes mot mystiken. Det gamla mot det nya.
I Penny Dreadful är den viktorianska tiden påtaglig, både i bild och tema. Men samtidigt som John Logan visar respekt för tiden låter han 2000-talets åskådare få sitt. Här finns teman som homosexualitet, kvinnlig frigörelse, medicinsk etik och hur man ska bära sig åt för att ingå i ett samhälle som man skyr och skräms av, samtidigt som man inte kan existera helt ensam. »No man is an island«, som John Donne sa.
Men i Logans universum rymmer varje människa en best. Och det är genom att acceptera besten inom sig som man kanske kan fortsätta framåt. Om romanticismens konstnärer blickade bakåt så såg tidens entreprenörer framåt. Engelska äventyrare färdades över världen, iförda tropikhattar. Damerna svimmade av brist på luft i sina hårt åtdragna korsetter. Och det brittiska imperiet var stort och innehöll det mesta. Den amerikanska västern var fortfarande till stora delar obebodd och buffelhjordar strövade omkring medan människan sökte tämja naturen med vägar av järn och sten. Penny Dreadful låter oss ana allt detta. Som ett nav finns Eva Green i rollen som Vanessa Ives. Hon är en engelsk lady, men också en upptäcktsresande. Hon är medial, hennes upptäckter gäller det hinsides snarare än den yttre världen. Hon ställs mot Timothy Daltons distingerade herre, Malcolm Murray, som är på jakt efter Nilens källa. Denna dröm är hans mål, hans drivkraft, ända tills hans dotter Mina försvinner. Jakten på Mina är upptakten till serien, och en grundbult: det goda som fångas och förvrids, av ondskan eller kanske bara mekaniken. Mina blir tiden själv, kanske staden – förvriden och oigenkännlig.
I ett magnifikt crescendo lyckas Dorian Gray visa på människans, och övermänniskans, ständiga misslyckanden och som tittare hoppas man att Dorian ska bli mänsklig, trots att man redan vet att historien är skriven i sten.
John Logan placerar litterära gestalter som Victor Frankenstein, Dorian Gray och Abraham van Helsing i sin fiktiva värld: the Demimonde. De får ett nytt sammanhang och en helt ny frihet. Deras ursprungliga idé finns kvar – Frankenstein brottas med existentiella frågor och Dorian Gray får i säsong 2 en möjlighet att bli mänsklig. Karaktärerna känns alltså igen, men Logan ger dem en helt ny fiktiv fond. Josh Hartnett spelar en amerikansk westernhjälte. I seriens inledande avsnitt reser han runt och visar sin skjutfärdighet. I slutet på artonhundratalet var detta mycket populärt, och Buffalo Bills cirkus med skjutuppvisningar åkte världen runt. Detta var en underhållningsform som speglade verkligheten. I westernshowerna fick man se det som utspelats på allvar: indianer mot vita, hur orörd mark uppodlades, det amerikanska traumat – fast på skoj. Ethan Chandler, Hartnetts karaktär, berättar om den mörkare sidan: hur man tog indianernas barn, klippte av dem håret och skickade dem österut för att gå i skolan. Om de sedan lyckades fly och återvända så var de utstötta både av sin ursprungsfamilj och dem de flytt ifrån. De stod utan språk, utan blodsband. På sätt och vis är det sig själv Ethan Chandler talar om.
Penny Dreadful är en litterär tv-serie i den mån den låter de teatraliska dialogerna få ta plats igen. I Rory Kinnears The Creature är det som mest märkbart. Han är en skådespelare med bakgrund inom teatern, och kan få vilken replik som helst att låta uppriktig. När han vänder sig mot sin skapare med orden: »Oh, my creator, why did you not make me of steel and stone? Why did you allow me to feel? I would rather be the corpse I was than the man I am. Go ahead, pull the trigger. It would be a blessing«, så är det inte ett dugg för mycket. Det är ett plågat skrik, ett utrop, och själva essensen i Mary Shelleys roman Frankenstein från 1818. Mary Shelley beskriver sin gastkramande vision av den unge medicinstudenten och hans experiment med galvanism som: Skrämmande var det, för överlägset skrämmande skulle resultatet bli om någon människa skulle företa sig att håna Skaparens fantastiska plan. Penny Dreadful är troget originalidéerna. Här är det Harry Treadaway som skapar sin Adam, sitt monster. Treadaway spelar den unga läkaren med stillsamt återhållen känsla. Med sitt andra experiment skapar han en kvinna som i Logans version får ge röst åt alla tiders kvinnoklagan:
»Do all women wear corsets?« frågar Lily när hon för första gången möter klädedräkten hos artonhundratalets kvinnor.
»Most. Of a certain class, anyway.«
»So, women wear corsets so they don’t exert themselves?«
»Partly.«
»I can barely breathe!«
»I think that’s meant to be the point, too.«
»What would be the danger if they did?«
»They'd take over the world. The way we men prevent that is by keeping women corseted. In theory and in practice.«
Dorian Gray är en gestalt ur Oscar Wildes roman med samma namn. I Wildes version är han en hedonist, överjordiskt vacker, och på grund av detta farlig. Det som gör Dorian till Dorian är just hans skönhet: men när han får allt han önskar sig, evigt liv, evig ungdom, så sätter han naturens regler ur spel och blir genom detta en mörkergestalt. Dorian Gray har i romanen en chans att bli mänsklig. Genom sin kärlek till Sybil Vane kan han välja att älska henne för den hon är, inte för det hon uträttar. I romanen misslyckas han med detta och inleder en spiral mot undergången, sin egen och andras. I Penny Dreadful har Dorian Gray samma chans. I Reeve Carneys gestalt är han till en början ganska nedtonad. Den Dorian vi känner igen från romanen är i första säsongen tydlig, men Logan gör som han brukar och skruvar grundidén på samma sätt som han gör med Victor Frankensteins historia. Kan Dorian bli mänsklig? Vill han? I ett magnifikt crescendo lyckas han visa på människans, och övermänniskans, ständiga misslyckanden och som tittare hoppas man, trots att man redan vet att historien är skriven i sten. En Dorian Gray är inte mänsklig och kan heller inte bli det. Det är poängen med honom. Det är Logans elegi och sorgehymn till mänskligheten: det eviga misslyckandet. Med Ferdinand Lyle lättas mörkret upp och humorn kommer till ytan. Simon Russell Beale är även han en scenens aktör som tar plats i galleriet. Med sina koketta gester, sina små galoscher och sin livaktighet äger han varje scen han är med i, samtidigt som Logan också låter ana sorgsenheten, utsattheten, och ensamheten som ligger till grund för mr Lyles handlanden.
Danny Sapani är Malcolm Murrays betjänt, och skådespelaren låter Sembene vara ett tystlåtet men kanske det allra mänskligaste inslaget. Flyttad ur sin kontext behåller han ändå sin kärna, och hans villighet att acceptera det han ser samtidigt som han med sina egna medel kämpar emot, blir en ingång för åskådaren. I Sembene syns kanske 2000-talet som tydligast: globaliseringens effekt, strävan efter att hålla fast vid de gamla värdena i en tid som rullar allt snabbare. Ondskan har sin plats i Penny Dreadful. Helen McCrory är en grand dame som här får använda de stora gesterna. Från en liten roll i första säsongen lär det ha eskalerat, eftersom John Logan tidigt insåg vart han ville komma med hennes karaktär. Som Evelyn Poole är McCrory någon av det mörkaste man kan tänka sig, elak, tjusig, en viktoriansk Cruella de Vil– och lika inställd på att förgöra sina offer. Ondskan mot ljuset – det kan bli en klyscha. Men ondska mot mörker, godheten som inte existerar annat än som en chimär: John Logan tar nacksving på åskådaren och släpper inte taget, som en forna tiders mara. Penny Dreadful är en fest för ögat. Med sin grund i den viktorianska gotiken är det eskapism, samtidigt som serien sätter fingret på evigt aktuella teman. John Logan speglar samtiden och gör det med bravur. Med storstilade teatraliska gester hade serien kunnat bli en sentimental flopp, men genom sin genuina kärlek till skräckgenren, sin lyhördhet inför sina karaktärer och sin förmåga att levandegöra allmänmänsklig strävan, så blir Penny Dreadful en aktuell och gripande upplevelse, som trots att den befolkas av varulvar, vampyrer och häxor, aldrig någonsin tippar över i actionscener för sakens egen skull. När blodet sprutar på skärmen är det fingertoppskänsla bakom, och som åskådare tycker man sig höra John Logans skrockanden. The Creature får summera det nattsvarta i serien, som trots allt kontrasteras mot något som kan påminna om hopp.
Mr Putney: »I thought about putting Pandora and her wicked box in the exhibit. But in the end I didn't. I mean, how could you show what the box contained?«
The Creature: »I could tell you. A mirror. Nothing but a mirror.«
Både säsong 1 och 2 av Penny Dreadful finns på HBO Nordic.