Magnus: Efter två actionspäckade avsnitt av nya Kingdom-säsongen tycker jag att serien planade ut rätt skönt i det tredje. Fördjupade relationer och kanske bäst av allt: Keiths återkomst. Visst var det en cool inledning där han vandrar genom reklamiga tablåer till quirky hip-hop, hamnar på ett sunkigt hak, svullar i sig burgare, blir trakasserad av grannbordet och slutligen reser sig upp och örfilar upp en av dem?
Kingdom är mästerligt långt från exploitation, varken våldet, sexet eller drogerna känns spekulativt utan verkligt, komplext och imponerande illustrativt, berättande.
Kjell: Ja, och då har jag ändå burit på en hatkärlek gentemot Keith, teoretiskt har jag ju sett hur värdefull denna storyline är, hur central den var för Ryan-arken säsong 1, men känslomässigt brukade jag sjunka ihop lite varje gång det vankades Keith-sekvens. Obegripligt, med tanke på att jag sedan engagerade mig enormt för den plotten, som ju slutade oerhört dramatiskt på köksgolvet på rehabiliteringsboendet… Men, samtidigt: det här avsnittets intro-scen presenterade en supersskäggig, supersvettig bad-ass-Keith som jag vill se mer av!
Magnus: En helt ny Keith, formad av Ryan Wheeler (eller Zach Galifianakis…), svårt att se hur den historien kommer sluta. Ryan som förresten pendlar intressemässigt för min del. Ena stunden är han bara en platt snubbe som gillar att slåss för att sedan vara den som visar mest känslor – även om de är undantryckta såklart – och välvilja gentemot till exempel Keith. Däremellan gömmer sig även något elakt och fult, svartsjukan gentemot Alvey och Lisa puttrar på sparlåga. Jag tror vi kommer få se mer av det här längre fram den här säsongen, det blir nog fler sönderslagna gym.
Kjell: För mig är Ryan hela seriens protagonist, även om det är ett ensembledrama där kanske Alvey borde vara protagonisten om någon, Kingdoms Tony Soprano. Men Ryan känns som den som ställföreträder »jaget« i serien – känner du också behöv av att ha någon som är »jag« i tv-berättelser?
Magnus: Absolut, och i Kingdom är det svårare än vanligt. Jag tycker väl egentligen att alla är potentiella »jag«, men för att avrunda ner till två: Ryan eller Jay. Jag älskar ju Jay och skulle nog egentligen vilja vara honom. Han verkar gediget god, på ett sätt som framstår som coolt. Och visst, han gör en massa ocoola saker, enligt moralkompassen i alla fall, men där finns ändå en barnslig värme och ett benhårt självförtroende som jag faller för.
Kjell: Jag njuter av att se Jay på toppen av världen, i en hipster-Vice-flirtande modeplåtning! Överhuvudtaget äter Jay upp kameran i varenda scen. Antagligen den mest fascinerande dramarollen och dramarollprestationen i år, och då måste man ju räkna in Rami Malek i Mr Robot! Men, han är för speedad och skadat cool för att jag ska kunna identifiera mig med honom – lite ouppnåelig, en naturkraftspersonlighet… När det gäller Ryan tänkte jag först säga att det knepiga med honom som berättelsens »jag« är att han, trots att han har ett fundament av godhet (som sagt, underbar med Keith!) ofta låter sin inre avtrubbade idiot titta fram… men är det kanske tvärtom därför han funkar så bra som ett »jag« för tittaren? Han representerar en förhöjd version av ens egen otillräckliga nästan-beslutsamhet…
Magnus: Just det där ser jag bara som mänskligt och ett bra exempel på hur väl Kingdom undgår typiska karaktärsfällor. Hur många andra serier tillåter till exempel en karaktär som Ryan Wheeler? Han är ju en förbannad idiot, från och till, det är nästan som att han medvetet försätter sig i situationer som han vet kommer sluta illa.
Kjell: Jag tolkar det som att han regelbundet får den här fuck-it-känslan av att han inte orkar… som yttrar sig i en vansinnig blecka före match, eller det där manipulerade barknullet där han hade hittat på en lite trevligare identitet till sig själv. Det bästa sammanhållna exemplet på Ryans trovärdigt småtrasiga mänsklighet var under vistelsen på rehab-boendet, hur han ibland faktiskt halvmobbade Keith utifrån någon sorts leda, men där empatin ändå tog över.
Magnus: Sen var det väldigt fina scener när Ryan åkte hem till pappan, så mycket som vill sägas – som måste sägas – men som troligtvis aldrig kommer att bli uttalat. Klassisk far-son-situation. Men ändå fint där med Ryans lilla lur, tv:n och tystnaden. Kom vi förresten fram till vad som var skälet till att Wheeler hamnade i fängelse? Det hade ju med pappan/droger/misshandel och förstörelse att göra, men jag vet om den direkta anledningen någonsin uttalades?
Kjell: Jag minns inte heller, misshandlade han båda föräldrarna, skadade han pappan för livet? (För läsarna kan vi ju berätta att din och min chattdialog om serien började häromveckan just med den här frågan… någon läsare som minns mer exakt vad som hände, om det specificerades?).
Magnus: Garo då, denna ursliskiga promotor vars agerande och existens garanterat kommer leda till en katastrof. Han har ju redan satt krokarna i Ryan och nu vill han få till en fight mellan Ryan och Jay! Inget gott kommer ur detta. Det förstår man ju bara av att kolla på bilden, värsta gangsterbossen ju. Något jag tror att Alvey förstår, men inte helt och hållet, ärligt talat så verkar han lite korkad, Garo ligger hela tiden steget före.
Kjell: Ja, Alvey kan bara, hinner bara, reagera på Garos manövrar. Sex matcher utan pröjs! Vilken skitdeal. Och Ryan vs Jay blir väl säsongsfinalens stora clou – tittarhjärtat lär brista hur det än går. Men Kingdom är ju en sådan serie – hur länge klarar denna extended family att hålla sig kvar i början av den givna nedåtspiralen? Bilden här ovan slängde jag dock in för fönstrets skull – kan inte låta bli att impas! Överhuvdtaget är Kingdom full av fantastiska bilder – lysande scenografi, regi och kameraarbete. Som det briljanta skugg- och zoom-spelet i far- och son-sekvensen.
Magnus: »Full av fantastiska bilder«, kan inte hålla med mer, den blandar glättigt med trashigt och kommer undan med det. Speciellt fighting-scenerna är, utöver den täta koreografin, snyggt fångade med en kamera som känns mer deltagande än iakttagande. Märkligt egentligen hur man kan få den känslan när man aldrig slagits i en bur själv. Även här hade det varit kul att få hjälp av mer erfarna läsare. Hur realistisk är egentligen Kingdom?
Kjell: Fightingen är fantastisk. Varenda match är ett drama i dramat, så mästerligt långt från exploitation. Kingdom sitter ovanligt väl ihop på det sättet, varken våldet, sexet eller drogerna känns spekulativt utan verkligt, komplext och imponerande illustrativt, berättande. Och nu kanske vi bakvägen kan komma in på kvinnorollerna också? Kingdom excellerar även här, i hur kvinnorollerna används på djupet i en nästan karikatyrisk machovärld – mer eller mindre motsatsen till True Detective. Jag gillar inte minst hur balansen justerats lite den här säsongen med Gossip Girlen Jessica Szohr som stark och framgångsrik kvinna högre upp i popkulturnäringskedjan än Garo; på toppen av Hollywood helt enkelt. Men, hur som helst, före Nates match fick vi se ett intressant distanserat samtal mellan Laura, Lisa och Christina – fotografen/flickvännen, agenten/blivande mamman/ex-flickvännen, och mamman/ex-hustrun. Ett spännande koncentrat av köns- och yrkesroller där sedan den i mest underläge, Christina, gav Nates match extra emotionell kraft med ångestfyllt föräldraperspektiv.
Magnus: Ja, intressant karaktär på många sätt, Christina alltså, älskar hur man speglade hennes osäkerhet i mötet med Jays flickvän. Helt i underläge. Kommer du ihåg när hon träffade Nates flickvän förra säsongen? Full av manipulativa skyddsmekanismer försöker hon behålla kontrollen över sin familj. Och de, i sin tur, vågar inte ställa några krav då de är rädda för att hon ska falla tillbaka. Svårt att säga vart hon står egentligen, missbruket har förvrängt henne totalt.
Kjell: Men hon kämpar på rätt bra ändå, väl? Hon jobbar, håller sig ren från tyngre droger, verkar det. Även om det är uppenbart att det är en slak lina hon går på.
Magnus: Slutade inte förra säsongen med att hon ringde upp sin gamla hallick och han kom för att hämta upp henne? Eller minns jag helt fel … Vad tror du förresten om Nate? Kommer han någonsin avslöja sin läggning för familjen? Ser fram emot den spänningen, så smart uppbyggt – fördomsfull som man är har man ju fått för sig att en familj full av MMA-fighters är något homofobiska.
Kjell: Jag vill både äta och ha kvar kakan: vill att han ska outa sig snart, tigandet är jobbigt att se. Samtidigt är hela denna »will he, won't he«-nerven så engagerande att jag vill att de drar ut på det ändå. Många dubbla känslor här: å ena sidan kan jag se Alvey störa sig mer på att han blivit lurad, än på att sonen är gay; å andra sidan är väl just Alvey den enda man verkligen kan se som homofob här?
Magnus: Det stämmer kanske, inte tänkt på det i »grader av homofobi«, då jag bara bedömt dem som unisona slagsmålskämpar med tillhörande fobier. Men du har nog rätt – även om jag hoppas på det motsatta: Alvey är nog den som kommer att ta det hårdast. Men visst hade det känts både överraskande, befriande och otypiskt med ett bra slut på den här historien? Nate kanske har oroat sig i onödan. Det kanske helt enkelt är så att hans största problem är att erkänna för sig själv.
Nya avsnitt av Kingdom läggs upp på torsdagar hos TV4 Play, dagen efter USA-sändning.