Dokumentären The Act of Killing från 2012 är kanske den filmen på senare år som jag har tänkt mest på. Jag visste inte riktigt efteråt vad det var jag hade sett. Regissören Joshua Oppenheimers film skildrade militärdiktaturen i Indonesien och hur de torterade och mördade oliktänkande, fackligt aktiva, intellektuella, rebeller och andra som sågs som fienden till diktaturen. Filmen bestod av ett kollage där fiktion och verklighet blandades på ett sätt som jag inte hade sett innan. Fiktionen blev så gripande och verkligheten så påträngande. Det var en skildring av gärningsmännen bakom handlingarna och de berättade skamlöst vad de hade gjort. Deras ord var väldigt svåra att ta till sig.
I The Look of Silence konfronterar huvudpersonen Ali sina klienter med deras gärningar, och han ger dem nya glasögon. Symboliken är tydlig. Tanken är att de ska se på sina handlingar med nya ögon.
Nu har regissören Joshua Oppenheimer kommit med en ny film om samma ämne, The Look of Silence. Denna gång är det fokus på offren och försoningen. Anhöriga och överlevande berättar om vad som hände och vad de utsattes för. Händelserna på 1960-talet går som ett djupt sår genom landet. Nu ska människor på båda sidor försöka leva tillsammans.
Filmens huvudperson är Adi, en optiker som åker runt och hjälper folk att prova ut nya glasögon. Hans bror var ett av offren. Nu konfronterar han sina klienter med vad de gjorde, och han ger dem nya glasögon. Symboliken är tydlig. Tanken är att de ska se på sina handlingar med nya ögon. Till skillnad mot den första filmen så tycker jag att regissören kommer närmare skammen den här gången. Vid ett tillfälle så blir en av gärningsmännen närmast provocerad av vad som frågas och säger åt regissören att stänga av kameran. Han vill inte berätta om vad som hände. Reaktionerna här är många gånger annorlunda mot vad vi såg i den första filmen. Historien om Adi har sedan ett väldigt speciellt slut öppet för tolkningar.
När man når närmare skammen kommer man också närmare försoningen. Kan gärningsmännen förstå sina handlingar och kan offren förlåta dem? Det är dit Oppenheimer vill nå med sin film. Det blir tydligt vid två exempel. Det är två konfrontationer som är extra intressanta. Vid ett tillfälle blir en kvinna konfronterad med vad hennes nu avlidne make hade gjort. Adi visar med hjälp av mannens sparade anteckningsbok. Det är tydligt att kvinnan tar till sig. Vid ett annat tillfälle blir en man konfronterad över sina handlingar samtidigt som dottern sitter bredvid, scenen slutar med att Adi ger en kram till båda personerna. På så sätt hittar Oppenheimer ett ljus i tunneln även om det i de flesta fall slutar på ett annat sätt. Såren är långt ifrån läkta.