Om det uppenbarar sig en anledning att skriva om Dallas, då nappar jag direkt!
Dallas var ju tv-serien som fick mig att först känna på hur det är att vara besatt. För det blev jag när jag under vintern 1982, som ovan tv-tittare och nästan tonåring hörde kompisarna prata om nån som blivit skjuten, på tv, och nyfiken bestämde mig för att ta en titt på programmet de pratade om. Även om jag redan var ung filmentusiast, påverkad av min pappas intresse, så var mitt tv-tittande begränsat till Vi i Femman och Månbas Alpha. Men nu hamnade jag plötsligt i Dallas säsong 4 (om man räknar miniseriens fem avsnitt som säsong 1) och jag drogs blixtsnabbt in i tv-världens magi!
Då vågade plötsligt ex-presidenthustrun Betty Ford erkänna sig som alkoholist och samma år, 1978, gjorde Sue Ellen entré på tv.
Besattheten orsakades framför allt av Bobby och Pam. Jag levde mig in i alla deras konflikter, gräl och försoningar och skrev ner deras dialog i min lilla anteckningsbok och, ja, VCR-maskinen och dess tjocka fyrkantiga band fick jobba för fullt. Det spelades in, kopierades scener och spelades upp. Många gånger. Först våren 1994, då TV4 till min stora glädje började visa Dallas från början, fick jag se de fantastiska fem avsnitten av miniserien och de tidigare säsongerna. Min egen första VHS-apparat köptes in, men tyvärr lyckades jag ändå missa några avsnitt, bland annat ett vitalt i säsong tre då TV4 plötsligt hade ändrat tiden för avsnittet. Jag var vansinnig! Vintern 2005 började dvd-boxarna släppas, säsong efter säsong, och jag fick äntligen möjlighet att se de där avsnitten jag missat. Boxarna står för övrigt fortfarande uppradade i bokhyllan.
Men anledningen till att skriva den här texten då? Jo, Linda Gray (Sue Ellen) fyllde 75 år för några veckor sedan och passade på att ge ut sina memoarer, The Road to Happiness is Always Under Construction. Jag har alltid gillat memoarer och biografier. Jag gillar att få reda på de där personliga detaljerna och faktiskt förstå hur kändisar växte upp och levde, hur de tänker och känner. Larry Hagmans (JR) Hello Darling slukade jag för några år sedan, och nu var det dags för hans tv-frus.
Många av dagens populära serier är av såpakaraktär, även om de inte benämns så: från Scandal och Grey’s Anatomy till Game of Thrones.
Sue Ellen var aldrig någon favoritkaraktär när jag tittade första gången, besatt av Bobby och Pams kärlekshistoria som jag var. Men när jag då på 1990-talet tittade från början så kändes det annorlunda. Då insåg jag att en kvinna som var »svag« – Sue Ellen, som drack för att slippa känna och tänka på sitt urtrista liv med en elak manipulativ make – kunde vara intressant och ömkansvärd. Redan en scen i avsnitt fyra i miniserien fick mig att rysa då två inkräktare satte fingret på hennes och JR’s så komplicerade relation. Sue Ellen tvingas sätta på sig baddräkt och sjunga inför JR och de tvingar honom att se henne bli förnedrad på grund av honom. Detta visar sig att också vara en av Grays favoritscener får vi veta i boken.
Dallas var den prime time soap som bildade skola för såporna på 1980-talet. På 1990-talet försvann de eller möttes av allmän nedlåtenhet, exempelvis Melrose Place. På 2000-talet när tv-serierna blev allt fler och bättre blev såpor något fult och dåligt. Men i dag med serier som Empire och helt annorlunda Jane The Virgin verkar genren få en renässans, och studerar man vad serierna i tablån faktiskt handlar om inser men att ganska många av dagens populära serier är av såpakaraktär, även om de inte benämns så: från Scandal och Grey’s Anatomy till Game of Thrones. Vulture skrev om det här bara häromdagen.
Hur galen handlingen än är, hur mycket mord, otrohet, maktkamp och svek som utspelas, så finns det ju oftast en kärna av sanning i såporna, den man kan känna igen sig i och identifiera sig med. Det handlar oftast om de mest grundläggande saker, kärlek och relationer, eller bristen därav, och om osäkerhet, skam och rädslor. Sue Ellen drack för att hon kände sig oälskad, för att hon var uttråkad och för att hennes dåliga självkänsla hindrade henne att ta tag i sitt liv.
Att allt det där sociala drickandet kunde vara alkoholism, och att alkoholism i sin tur var något man kunde prata om, var tydligen smått otänkbart vid den här tiden – men då vågade plötsligt ex-presidenthustrun Betty Ford erkänna sig som alkoholist och samma år, 1978, gjorde Sue Ellen entré på tv. Gray berättar om detta i sin bok och vittnar om hur mycket positiva reaktioner hon fick från tittarna, hur Dallas var precis rätt i tiden och hjälpte vissa kvinnor att inse att de inte hade kontroll över sitt drickande och att våga ta itu med sina problem. Även Gray själv blev hjälpt av sin karaktär. Hennes mamma var alkoholist, och att sätta Dallas-manuskriptet i handen på henne, och fråga vad hon tyckte, var ett sätt att våga närma sig ämnet och sin mamma.
Hur såg vägen till Sue Ellen ut för Linda Gray? Inte många skådespelerskor börjar agera vid 36 års ålder och får drömrollen vid 37. Det började med att hon av en bekant till familjen som blyg 15-åring tog chansen att gå en Dale Carnegie-kurs, How To Win Friends and Influence People. Den omvandlade hennes skräck för att prata inför publik till något roligt, njutbart och sedan också till ett yrke! Hon mannekängande i den lokala damekiperingen utanför Los Angeles och blev vid 16 års ålder upptäckt av en fotograf och började med olika katalog- och kalenderuppdrag.
Hon gifte sig ung, vid 21 års ålder, födde två barn, skötte hem och hushåll, vilket senare också inkluderade höns och hästar. Hennes man, som var art director och designade skivomslag, var av den traditionella sorten och förväntade att just barn och hem skulle tas hand om. Gray fortsatte modellandet på nåder.
Hennes mamma var som sagt alkoholist och Gray själv insåg ganska snart att om hon inte fick utlopp för sin kreativitet så skulle hon självmedicinera sig hon också. Det behövdes senare några gruppterapisessioner för att förstå att hon kanske inte alltid behövde göra precis som hennes man dikterade. Hon ansträngde sig för att få reklamjobb och senare för att faktiskt få repliker i reklamen. Vid 36 bestämde hon sig för att ta teaterlektioner och det var roligt att läsa vilken samling teaterelever hon hamnade med! Dee Wallace, Susan Blakely, Apollo Creed och Veronica Hamel. Gray var äldst, men det verkade inte bekymra henne. Via kontakter (som hon faktiskt fått via sitt intresse för hälsosam mat) fick hon några småroller och sedan en provspelning för rollen som Sue Ellen.
Gray berättar hur hon nyfiket gör research för att lära sig allt om ett nytt ämne och inför rollen som Sue Ellen avslöjar hur hon förberedde sig för att spela en »classy Southern woman« som hellre skulle dö än att se hafsig ut och hur exakt man bär sig åt för att spela alkis. Gray lyckades också göra Sue Ellen mindre mesig och foglig och istället trotsig med glöd.
Precis som hon tidigare kämpade för att få göra mer avancerad reklam och senare bestämde sig för att ta teaterlektioner, så kämpade hon efter nio säsonger för att få börja regissera Dallas-avsnitt, vilket både Duffy och Hagman redan gjorde sedan länge. Vid det laget hade hon tröttnat på att spela Sue Ellen, men regi det var nytt och kul! Tyvärr visade det sig att Dallas producenter inte alls var redo att låta en kvinna regissera och hennes vän Hagman var tvungen att göra påtryckningar för att hon till sist skulle få chansen. Som vanligt gick hon in för det med hull och hår genom att läsa på och studera, och hon regisserade fyra avsnitt med bravur!
Vi får från boken snabbt reda på att det är Linda Grays ben som vi ser i affischen för filmen The Graduate, ett av hennes många modelluppdrag på 1960-talet. Tydligen var Anne Bancroft inte tillgänglig den dagen. Grays ben har länge varit en kroppsdel hon brytt sig extra mycket om efter att hon drabbats av polio som barn och varit förlamad i månader. Många år senare var hon en av de amerikanska skådespelerskor som spelade Mrs Robinson på Londons scen runt år 2000, då hon var tvungen att släppa handduken och visa allt på scenen. Hon kan inte låta bli att berätta att hon i jämförelse med de tidigare Mrs Robinsons i en brittisk tidning ansågs ha den snyggaste kroppen. Gray pratar en hel del om utseende och hälsa i boken. Hon ser onekligen bra ut och dagliga promenader, nyttigt ätande sedan 70-talet och en sund inställning till livet sägs vara förklaringen och det tror jag på.
Boken innehöll en hel del som jag inte hade en aning om, flera roliga episoder med bland andra Larry Hagman, men även andra berättelser om den kortlivade serien Models Inc och hur hon spelat teater samt regisserat. Jag gillar att få veta mondäna detaljer om hur hon levde, som att hon ofta lagade middag, att hon mockade åt hästarna klockan sex på morgonen och tog ansvar för det mesta kring hem och barn, även när hon jobbade 12 timmar om dagen med att spela in Dallas.
The Road to Happiness is Always Under Construction, ett citat av Lily Tomlin, är en memoar naturligtvis, men också något av en självhjälpsbok. Den är uppdelad i relativt korta kapitel som alla tar upp en händelse eller tidsperiod och avslutas alltid med en insikt runt vad Gray har lärt sig och vad vi kan lära oss av berättelsen. Den riskerar att bli aningen präktig och predikande ibland, men jag känner mig mest inspirerad ändå. För det är onekligen en resa som Gray har gått igenom, inte helt olik sin kända karaktär.
Jo, Linda Gray lämnade till sist sin man, precis som Sue Ellen. Hon har inte gift om sig.
Från att ha fötts i relativt välbärgat hem, där inget annat förväntades av henne än att hon skulle gifta sig och föda barn och ta hand om hem och hus, har hon tagit små långsamma steg bort från det livet, för att fokusera på det hon vill göra och bli den människa hon vill vara. Via hennes berättelser om både misslyckanden, sorger och svårigheter, får man till slut bilden av en kvinna som alltid har haft en inre drivkraft att utvecklas, våga testa nya saker och göra det som hon känner för, även om det inte på något sätt varit självklart. Linda Gray är en kvinna som har lärt sig att förstå sig själv och vad hon vill ha ut av tillvaron och nu helt hittat förmågan att fullt njuta av livet.
Javisst blir det aningen beskäftigt ibland, men boken ger en bild av en vettig, klok och rolig kvinna som varken är rädd för att berätta om de pinsamma misslyckanden, om vad hon inte gillar samt att skryta lite om saker hon är stolt över. Den innehåller många kloka citat, av andra och av henne själv, och det här kunde jag inte låta bli att skratta åt: »There is no such thing as a crazy cat lady. Loving and sharing a life with a cat is the sanest thing a human being can do.« Jo, Gray lämnade till sist sin man, precis som Sue Ellen. Hon har inte gift om sig, men har uppenbarligen ett rikt socialt liv, och delade i 20 år hem med sin älskade katt, Dugie!
Linda Gray verkar i likhet med till exempel Joan Rivers vara en dam inte har några som helst planer på att sluta jobba. I Dallas reboot 2012 var hon tillbaka med Patrick Duffy (Bobby) och Larry Hagman (JR) tillsammans med en yngre generation skådespelare. Jag njöt för fullt i två säsonger, och det var härligt att se JR och Sue Ellen tillsammans igen, bara äldre och klokare. Jag tyckte tyvärr att säsong tre spårade ur när den första halvan helt cirkulerade runt faktumet att John Ross var otrogen mot sin blivande fru Pamela, som ovetande planerade deras bröllop. Det var såpa av det sämre slaget. Hagmans död under inspelningen av säsong två beskrivs med värme och sorg och historier kring deras vänskap, mellan Gray, Hagman och dennes fru, är trevlig läsning. Gray försäkrar att det aldrig fanns några romantiska känslor mellan de två utan beskriver sig som den något ohängde tonåringen som fick hänga på.
Duffy och Gray är fortfarande vänner och känner fortfarande för Dallas. I helgen var det dags för en sammankomst igen då Patrick Duffy, Linda Gray och flera andra från casten samlades för en »autograph show« i Los Angeles. Dallas är helt enkelt ingen tv-serie man riktigt säger adjö till.