Det finns en scen i säsongspremiären av Kingdom som rätt bra beskriver serien och, på sätt och vis, även samhället vi lever i. Jay och Mac kopplar av på sant Jay-manér – alltså antitesen till vad »koppla av« betyder för de flesta andra: mellan spritklunkar och kokainlinor hoppar han upp och ner mellan soffhäng och hantel-workout, och med rödsprängda ögon börjar han, på-gränsen-till-kollaps-stissig, predika Sigmund Freud för Mac:
»Ångest beror på att man kväver sina impulser. Allt som finns inom dig. Knulla, slåss, överleva, allt det djuriska. Vi måste göra det, annars får man inget fungerande samhälle. Du måste kväva impulserna, Mac. Det gör mig bara väldigt ledsen.«
Kingdom sätter fortfarande fokus på manligheten som legitim fördom. Den delen av manligheten som många föraktar, men älskar i hemlighet.
Att vara människa handlar ju på sätt och vis om att anpassa sig, skärpa sig, tygla sina impulser. Gör vi inte det blir vi sedda som tokiga, ironiskt sett så blir vi också galna av att göra det. Kingdom omfamnar ironin och speglar dilemmat genom att låta karaktärerna kämpa sig igenom det omöjliga. För dem är livet en kamp, både i och utanför buren. Men de har ändå buren. En slags ventilator, och spelplan, som visar sig fungera grymt bra i tv-sammanhang.
Kingdom säsong två tar vid exakt där den första slutade. Jay får inga fighter, Alvey och Lisa ska ha barn, Ryan är fortfarande lika hal och Nate kämpar mot sin homosexualitet. Christina jobbar mertid, övertid, all tid på någon sunkig diner. Än så länge ingen riktig konflikt, men de två första avsnitten är ändå utmärkta i sitt tempo och medvetet »fördomsfulla« tolkning av testosteronets problematik. Ta bara de första minuterna av premiären:
Mac i en bur full med blod och svett. Jay till den mosade Mac: »You look great!« och »Pussy hates losers.«
Andra ronden kör i gång och Mac slår ner sin motståndare med ett enda slag och Jay, i extas, sliter av sig tröjan och simulerar sex med honom på det svettiga, blodiga golvet. »That's my boy!«
Allt det här bara på ett par minuter och jag sitter här utan tröja och flämtar. Bra tv, det här är bra tv. Livsbejakande tv.
Allt är sig likt alltså. Kingdom sätter fortfarande fokus på manligheten som legitim fördom. Den delen av manligheten som många föraktar, men älskar i hemlighet. Mannen som krigare, stöttepelare, muskulös sexmaskin. Och det hade kunnat bli så fel. Det hade kunnat bli ett hyllande reportage i tidningen Café. Tråkigt och förutsägbart. Ett jaktreportage med Jan Guillou. Tack och lov slipper vi det. För även om Kingdom sätter fokus på manlighet och fighting, så är det ett fokus som snabbt expanderas, helt och hållet beroende på tittarens öppenhet och välvilja. Man ser det man vill se. Ibland bara en parodi på ett USA på väg att spåra ur, som när Alvey köper vapen för 5 500 dollar. (Är det här också ett slags bur? Att meja ner siluetter med automatvapen. Män emellan, liksom.) På tal om parodi så tycker jag även att Alvey hör hemma i det facket. Jag älskar honom, och tvivlar inte på att han existerar i verkligheten. Men kommentarer som »Är det fel att vilja knulla geväret?« ger känslan av att han är mer än bara en karaktär, kanske även en poäng i sig.
Vad mer kan man nämna? Jo, spontaniteten, passformen (har skådespelare någonsin känts så här bekväma i sina roller?) och den underliggande aggressiviteten. För hur trevligt det än blir, Kingdom är från och till väldigt vardagligt, så ligger alltid ilskan, frenesin där under ytan och tryckkokar. Man sitter på helspänn hela tiden, för när som helst kan det koka över.
Det enda som egentligen går att ifrågasätta med Kingdom är väl behandlingen som TV4 gett den. Varför inte mer reklam? Varför smyger man upp den på deras play-sida? Att man ändå visar den är ju i och för sig suveränt, men jag tycker att serien gjort sig förtjänt av mer respekt än så.
Kingdom går att se på TV4 Play.