Jag gillade aldrig några pojkband under 1990-talet. Jag gick i princip direkt från mina Tintin-kassettband, som jag lyssnade på upp i alldeles för hög ålder, till att gilla punk. Men självklart hade jag ändå behov av att tråna efter snygga coola idoler, så med bultande flickhjärta tapetserade jag rummet med The Clash, Sex Pistols och Joakim Thåström. Objektivt sett var ju både Paul Simonon och Joe Strummer skitsnygga, Joakim Thåström med, men att jag lyckades klämma ur mig »han är så guuuuuullig!!« om Sid Vicious är lite mer svårt att förstå. (»Men han är ju bara missförstådd!« pep jag när mamma berättade att *beep*:s mamma ringt, fruktansvärt upprörd över att de nyblivna tonåringarna hade »knarkare och mördare på väggarna«.)
När Peder förvånas över Missoni-puffen mitt i Svenskt Tenn-hemmet… jag blir helt rörd av Jonas Karlssons porträtt av den bortlängtande juristen!
Pojkbanden var mer en källa till avsky. NKOTB, Take That, Boyzone, Backstreet Boys. »De skriver inte ens sina egna låtar!« ylade jag föraktfullt och satt troget väntande med fingrarna på de stora, tröga rec+play-knapparna framför MTV:s 120 minutes, för att om turen var med mig kunna lägga Boys Don’t Cry med The Cure till samlingen på VHS-bandet.
Ursäkta detta nostalgiska stickspår, men det är ju just nostalgin som är så viktig i TV4:s nya komediserie Boy Machine, om ett gäng pojkbandsföredettingar som efter 18 år vill göra comeback. Stort krut har lagts ner på rätt look (de där gympaskorna tillsammans med bländvita kläder!), man har letat upp Ulrika Eriksson som får presentera MTV News (ahhh så väl man känner igen den signaturen!), och en rad ljuvliga tillbakablickar har gjorts. Inklusive en perfekt 1990-talpojkband-video – här i sin helhet:
»Motorola in the night… beep beep beep that flashing light!«
Ja herregud.
I Boy Machine träffar vi Mange (Peter Magnusson) som är en klassisk patetisk afterski-trubadur som försöker trona på fornstora dar med misslyckat resultat. Hans storebror Peder (Jonas Karlsson) är jurist och ihop med sin fru exakt som ett av de där paren som får skriva »Min Helg« i Svenska Dagbladet.
Torkel (Henrik Dorsin) är sur fårbonde i skogen, Jens (David Wiberg) är högstadielärare med precis samma mittbenefrippa som under de glada pojkbandsdagarna (en replika av Backstreet Boys-Aaron Carter!) men nu med orange lärarskjorta duktigt nedstoppad i de högt uppdragna jeansen.
Trubadur-Mange har fått nog av slitet för otacksamma och hånfulla afterski-are, och bestämmer sig för att återuppliva sin glans dagar i Boy Machine. Nu gäller det att börja övertala de andra. Och så mycket längre kommer vi inte i första avsnittet!
Jonas »Peder« Karlsson gör Göra-Ruta-Med-Händerna-danstricket. Här i tufft partiellt fingeravklippta skinnhandskar. Notera den tidstypiska ögonbrynsringen och det lilla äckliga skägget!
Som så oftast blir det roligast då det även är jobbigast: när Mange inte kan låta bli att patetiskt försöka skryta inför afterski-publiken, när Peder förvånas över Missoni-puffen mitt i Svenskt Tenn-hemmet (jag blir helt rörd av Jonas Karlssons porträtt av den bortlängtande juristen!) eller när det blir plågsamt uppenbart hur töntige lärar-Jens drömt om en återförening »och hur jag skulle hoppa upp bakpå din motorcykel«.
Varför levererar serien tre trovärdiga karaktärer – för att sedan drämma till med en så överdriven pajaskaraktär?
Ni märkte vem jag utelämnade där? Henrik Dorsins Torkel. Dorsin är ju alltid fantastiskt bra. Jag föredrar honom bara väldigt mycket mer nedtonad. Varför levererar serien tre trovärdiga karaktärer – för att sedan drämma till med en så överdriven pajaskaraktär? Till sättet, som en galen enstöring; och till utseendet, med de allra knasigaste skäggperukerna. Det förstör lite grann, genom att det tar oss ur en serie där man bryr sig om karaktärerna på riktigt till att bli en knasig bondfars. Men vad vet jag, kanske är det en humoreftergift till alla de tv-tittare som inte minns 1990-talets pojkband och därför ser Boy Machine i ett nostalgins skimmer. De kanske behöver en tokrolig Dorsin för att behålla intresset.
Men den fascinerande serieskaparen Christer Garells premiss är så klart ändå väldigt tacksam, och potentialen till mycket jobbigt-roligt är förstås gigantisk: jag ser fram emot make overs, första spelningen, montage med dansnummerträning, hur snobbige ekonom-Peders familj ska reagera…
Who Beeped U (Last Night) är en fulländad titel på Boy Machines största hit, och det låter helt autentiskt. Jag har också dessvärre nynnat på den hela dagen. Men om vi ska snacka drama med föredetting-tema slår ingenting Music & Lyrics Spandau Ballet-inspirerade Hugh Grant och låten Pop! Goes my Heart:
Boy Machine går på TV4.