Solsidan är tillbaka efter två år. Alla inblandade har varit upptagna av andra tv-serier, som skådespelare och regissörer, varav jag endast sett Josephine Bornebuschs Welcome to Sweden – eftersom Patrick Duffy var med på ett hörn, så då måste man ju.
Svenska tv-serier har nämligen aldrig varit min melodi. Det kryper i mig av vad jag uppfattar som styltig, onaturlig dialog där alla pratar med hög och konstlad röst.
Undantaget är Solsidan. Här pratar folk som folk gör, fast bra mycket roligare. Och ännu viktigare: här tänker folk precis på samma saker man själv tänker – och säger dem sedan högt också. Det har med andra ord varit vansinnigt underhållande i fyra säsonger.
Kommer vi nu att få se en värdig slutsäsong?
Mickan och Freddes hem fortfarande är så bländande vitt att vitklädda Mickan nästan försvinner i det och det visar sig vara planen. Hon ska nämligen börja jobba (typ). Fredde har naturligtvis inte alls riktigt greppat detta och är lika handfallen som vanligt därhemma, när det inte handlar om grillen. Han beter sig riktigt jäkla illa och jag vet inte om det var speciellt roligt egentligen, men det känns. Det är svårt att inte tycka om den desperate Fredde. Johan Rheborg är grym.
Jag älskar Alex och Annas färgbomb till hus, men de glada färgerna har som vanligt ingen som helst inverkan på Annas humör. Hon, som varit min favoritkaraktär, är om möjligt ännu drygare och gnälligare. Alex, han är också precis som vanligt, feg, pinsam och patetisk. Femårskalas ska ordnas för Wilma och detta frammanar alla hans sämsta egenskaper. Han har uppenbarligen inte lärt sig vad de flesta har insett för länge sedan. Det finns absolut ingen mening med att skämmas över andra vuxna personer. Det klarar de alldeles utmärkt av själva om det nu skulle behövas. Och om du behöver påminnas om hur Anna kan vara lite arg ibland, varsågod!
Även Ove och Anette är precis som vanligt, lika dåliga på att tyda signaler – eller, ska vi säga precis lika bra som tidigare på att ignorera dem – men väldigt sött färgkoordinerade tillsammans med dottern, till vardags såväl som till fest. Jag har ibland lite svårt för den här typen av karaktärer där man gör sig lustig över de töntiga (precis som med Jonah i Veep, som i och för sig blir mobbad av betydligt otrevligare figurer än de i Solsidan-maffian). Jag blir lätt lite obehaglig till mods (men jodå jag skrattade åt den där »senaps«-smörgåsen härom året). Av denna anledning blir jag vansinnigt glad när Ove får lite revansch i premiäravsnittet. Älskar det!
En av de roligaste scenerna är när Alex ska handla mat till kalaset och träffar på Anette som påpekar att dottern är gluten-allergiker och laktos-intolerant. Anette lyckas ta fram de absolut barnsligaste sidorna hos Alex. Johan Ulveson dyker sedan upp som en klyschigt överdriven gestaltning av terapeuten Björn, men lyckas göra det så otroligt kul. Vi möter honom för första gången när han på Mickans invigning bekantar sig med henne och lite försynt erbjuder henne sina tjänster. Det är strålande!
Herngren & co lyckas fortfarande ta upp de mest relaterbara ämnena, kalas, anställningar, relationer till mor- och farföräldrar. Jag vet inte om jag skrattade lika mycket som vanligt, men det är inte nödvändigtvis dåligt. Jag tyckte vissa scener helt enkelt fick mer av dramakarakatär. Jag gillar hela storyn med Fredde och Mickan. Hur hanterar man förändringar i ett förhållande? Mickan visar sig vara mycket insiktsfull. Vad storyn för Alex och Anna blir den här säsongen har väl inte lika klart utkristalliserat sig, men det skulle inte förvåna mig om de tar en sväng till terapeuten. Jag hoppas på att Björn stannar kvar på Solsidan, helt enkelt!
Solsidan säsong 5 har säsongspremiär på TV4 i kväll kl 20.