Året har hunnit övergå till 1901 när The Knicks andra säsong sparkar igång. Mycket är sig likt, men samtidigt inte. Dr. Thackery är forfarande fast på kurorten där han spärrades in för att bli ridd sitt drogberoende. Cornelia Robertson befinner sig i San Francisco. Sister Harriet har kastats ut från kyrkan på grund av sin hemliga abortverksamhet. Och så ska Knickerbocker flyttas uptown, där pengarna finns.
Av olika skäl styrs våra karaktärer snart tillbaka mot New York och varandra, samtliga fläckade av antingen synder eller fysiska men. Det är bäddat för drama. Men Steven Soderbergh skyndar långsamt. Istället för att mejsla ut en överdrivet säsongsöppnande säsongsöppning väljer han att utvidga spelplanen och fördjupa det han jobbade så hårt med att etablera under fjolåret. Det betyder att fler karaktärer kommer in i bilden (Nurse Elkins prästpappa, Cornelias brorsa och Dr. Edwards fru för att nämna några). Det betyder även att han kan fortsätta utforska teman som religion, rasism och modernitet med en stadig grund att stå på.
Det är nästan som att Soderbergh vill visa hur The Knick hade sett ut om man inte tog tidseran – med den inneboende rasismen, klassismen och sexismen – på största allvar.
Även om Soderbergh tar sig tid i uppbyggnadsfasen händer det mycket mitt framför ögonen på oss: mord, smisk, syfilitiska grisar och spökhallucinationer, bland mycket annat. I väntan på den här säsongens motsvarighet till Get The Rope, avsnittet då skiten verkligen träffade fläkten under första säsongen, glömmer man lätt allt detta. Däri ligger mycket av Soderberghs storhet som multitaskande showrunner tycker jag. Att lyckas klämma in så mycket på en tv-timme utan att få det att kännas som för mycket är imponerande skickligt.
Att »varje bildruta betyder något« må vara en sliten klyscha, men i Soderberghs fall stämmer det verkligen. Sättet han berättar och klipper på är ovanligt effektivt. Vill man grotta ner sig mer i just detta kan jag rekommendera både Matt Zoller Seitz text från inspelningsstudion och den 176 sidor långa e-boken The Knick: Anatomy of a series.
Är det något man ska hylla The Knick för är det dock historierevisionismen. I andra säsongens tredje avsnitt får vi till exempel en inblick i den konkurrerande Dr. Zinbergs praxis. Det judiska sjukhuset där han är chefskirurg kan ses som Knickerbockers diametrala motsats: pisstråkigt, kliniskt och okuvligt regelrätt. Zinbergs klinik skaver inte. Här pågår sjukvård och forskning i en till synes problemfri harmoni, som om 1900-talets början inte var en hemsk tid för nästan samtliga inblandade. Det är nästan som att Soderbergh vill visa hur The Knick hade sett ut om man inte tog tidseran – med den inneboende rasismen, klassismen och sexismen – på största allvar.
Den amerikanske kritikern Jack Hamilton sammanfattar seriens gärning utmärkt i en artikel som publicerades på Slate tidigare i veckan:
»What if scientific progress has been driven as much by arrogance and cruelty as by empathic humanism? What if the history of modern medicine isn’t so much a story of people living, but rather of people dying? It’s easy to treat the past as a cozy prequel to the present; The Knick treats it as a ghost story. I don’t know if that makes for more honest history, but it makes for amazing television.«
För mig känns det både ärligt och amazing på samma gång. Nya säsongen är rå, komplex och bättre än det mesta du kommer se på tv i år.
Missa inte, för allt i världen.
The Knick säsong 2 har premiär i dag på HBO Nordic.