Rodney Aschers Room 237 kändes som en av senare tids mest onödiga dokumentärer, en tramsig bagatell som grundade sig i en suverän idé utan hållbar förankring. Helt ok, om det inte varit för allt uppblåst förhandssnack. Room 237 blev ju i stort sett sönderkramad av alla filmfestivaler världen över, och så var den inte mer än medioker. Nu kommer regissörens uppföljare The Nightmare. Även i det här fallet har ryktet varit positivt och trailern lovade gott.
Skillnaden här är att även filmen är bra. Riktigt läskig faktiskt. Något så udda som en skräckdokumentär, om sömnparalysis. Eller sömnförlamning. Wikipedia beskriver det hela så här:
»Vid sömnparalys stängs muskelkontrollen av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken. Om man inte vet vad som har hänt får man lätt panik när tillståndet uppkommer, men det är inte farligt och går över av sig självt efter ett tag.«
Just den sista raden känns speciellt skriven av någon utan egen erfarenhet. »Inte farligt«, tillåt mig skratta å huvudrollsinnehavarnas vägnar. Ha ha ha! Nu är det ju självfallet roligare att överdriva än att underdriva när det kommer till ämnen av det här slaget, där vetenskapen inte riktigt hunnit ikapp. Men hur mycket The Nightmare än överdriver så hade väl en bråkdel varit tillräckligt för att göra vem som helst svag i benen.
Det hela gestaltas på ett rätt smart sätt där vi som tittare går från verklighet till dröm i en enda tagning. Oftast är det färgen »röd« som delar av verkligheten från drömmen.
I The Nightmare får vi följa åtta stycken personer som alla berättar om hur det är att vara ofrivilligt fast i John Blunds mindre trevliga domäner. Snarlika berättelser där en viss typ av »skuggmänniskor« är ett återkommande element. Inledningsvis bara som betraktare, men allteftersom mer påstridigt och hotfullt. Det hela gestaltas på ett rätt smart sätt där vi som tittare går från verklighet till dröm i en enda tagning. Oftast är det färgen »röd« som delar av verkligheten från drömmen.
Medan The Nightmare handlar om mardrömmar är Ivan Kavanaghs The Canal en film som kommer att ge dig mardrömmar. Den är något så sällsynt som en skrämmande skräckfilm, med bilder du aldrig kommer att glömma. Framför allt en extremt våldsam/klaustrofobisk scen mot slutet är jobbig på ett väldigt olustigt sätt, speciellt om du fött barn/varit med om en förlossning. I kid you not, scener som dessa är vad som ger dig sömnförlamning.
Jag skrev om The Canal när jag rankade 2014 års bästa skräckfilmer här på TVdags, och du som ännu inte sett The Canal har verkligen något att se fram emot. På pappret inte mer än en tråkig spökfilm, i verkligheten något av det otäckaste jag någonsin sett. Lite som en James Wan-film utan varken humor eller trimmad finess. The Canal är råbarkad arbetarskräck som vägrar vara mysig. Filmarkivisten David misstänker att hans fru är otrogen. När hon plötsligt försvinner blir han en av de huvudmisstänkta, samtidigt som deras hus bär på en mörk hemlighet och en märklig gestalt envisas med att uppenbara sig hela tiden.
The Canal och The Nightmare är som gjorda att se efter varandra. De känns till och med influerade av varandra. Det röda, bultade ljuset känns igen, liksom känslan av att tappa greppet om verkligheten – i The Canal vet man aldrig om vår protagonist drömmer, är vaken, eller helt tappat förståndet – till och med antagonisterna liknar varandra. En perfekt »double bill« helt enkelt.
The Nightmare och The Canal går att se på Netflix.