Första säsongen av Fargo var en av förra årets största positiva tv-överraskningar. Huvudrollskvartetten Martin Freeman, Billy Bob Thornton, Allison Tolman och Colin Hanks spelade spratt med allas våra känslor. Någonting jag inte alls var förberedd på. Det som är Fargos största brist är också seriens största styrka. Det är ingen dum-action, tittar du bort så tappar du bort dig – om inte i handlingen så i stämningen. Jag började titta tre gånger, vid tre olika tillfällen, innan jag gav upp och bokade tid i tv-soffan för enbart tv-tittande, inget slösurfande. Kjell Häglunds två kommentarer från i går summerar: »Nu ska jag titta på Fargo.« Morgonen efter: »Det blev visst Quantico i stället innan jag stupade.«
Fargo är ingen dum-action, tittar du bort så tappar du bort dig – om inte i handlingen så i stämningen.
Andra säsongen av Fargo utspelar sig 1979. I vinjetten visas klipp från amerikanske presidenten Jimmy Carters förtroendekris-tal till nationen den 15 juli 1979. USA är i djup ekonomisk kris. Ronald Reagans presidentkampanj är i full fart, men det ser vi ingenting av … än. Säsongen börjar i stället på inspelningsplatsen för hittepå-filmen Massacre at Sioux Falls, en svartvit film med Ronald Reagan i huvudrollen. Men honom ser vi ingenting av … än. Ronald Reagan kommer alltså dyka upp. Det ser jag orimligt mycket fram emot.
I år består casten av bland andra Kirsten Dunst, Patrick Wilson och Ted Danson. På pappret ser det onekligen mycket bra ut. Jag vill inte skriva för mycket om vad jag tror om säsongen efter att bara ha sett ett avsnitt, i stället gör jag som jag brukar – kommenterar med bilder från mina favoritögonblick, inklusive tidsmarkeringar för dig som vill titta igen.
Sist men inte minst, min favoritscen i första avsnittet. Waffle Hut-scenen börjar 13 minuter in i och peakar här:
Här är trailern för dig som går i gång på sådana.
Säsong 2 av Fargo hade premiär på HBO Nordic i onsdags.