The Pledge
Hela jorden håller på att gå åt helvete och det enda ätbara man kan odla är majs – och till och med den håller på att dö ut… I ett desperat försök att rädda människorasen skickar en NASA-professor (Michael Caine) den före detta NASA-piloten – numera lantbrukaren – Cooper (Matthew McConaughey), Brand (Anne Hathaway) med besättning ut på ett livsfarligt rymduppdrag. Planen är en resa igenom ett maskhål, till en galax där det finns beboeliga planeter.
Att Nolan inte springer i ren panik till rymdscenerna ger Interstellar mastodontfilmskänsla.
The Turn
För att vara en rymdfilm får vi vänta väldigt länge innan själva rymdresan börjar. Först får vi hänga med den hårt ansatta familjen på jorden. Änkemannen som inte räcker till, svärfar (den alltid lysande John Lithgow) som ställer upp för familjen och de två barnen som snart kommer bli »föräldralösa«. Filmens inledning, med doft av familjefilm, är den första ingrediensen i Interstellar-soppan. Ta en del Contact: Science fiction-filmen med Jodie Foster i huvudrollen, med en far- och dotterrelation i centrum (och en halvslemmig McConaughey i en stor biroll).
TARS på språng.
Att Nolan inte springer i ren panik till rymdscenerna är största anledningen till att jag kommer att tänka på nästa ingrediens i soppan – Rätta virket. En annan är att McConaughey påminner mig om Sam Shepards rollfigur i samma film. Båda är testpiloter och båda kraschar. Det tillhör liksom arbetsbeskrivningen för testpiloter. Interstellar är en mastodontfilm – precis som Rätta virket – den förra har bara inte längden inne… Ja, naturligtvis ser också jag 2001-influenserna. Roboten TARS kommentarer leder ofta tankarna till HAL. Fine – men någon ny R2-D2 eller C-3PO är hen inte.
Christopher Nolans största problem som regissör är hur illa han behandlar kvinnliga rollfigurer. Därför blir jag glatt överraskad över jätteklivet framåt i Interstellar, framför allt när det gäller rollfiguren Murph. Jessica Chastain är fruktansvärt bra. Anne Hathaways rollfigurs agens är det lite sämre ställt med så rollfiguren blir ganska platt, trots bra skådespeleri.
Casey Affleck är underbar i en alldeles för liten roll, som sonen som inte är smartast i klassen.
Visuellt sett är den minst on par med Gravity, förra årets snyggaste film. Om inte Hoyte van Hoytema åtminstone blir nominerad för »Best Achievement in Cinematography« så blir jag tokförvånad. Den enda besvikelsen är musiken. I Dark Knight-trilogin sitter Hans Zimmers musik perfekt i mixen. Här tycker jag han skriver oss på näsan med sina ömsom sakrala och ömsom diaboliska kyrkorglar. Musiken är alldeles för »spännande« för tidigt i filmen. För att inte nämna den sjukt ostiga klockan som tickar igång så fort »tid« nämns som en viktig faktor. Ljudbilden i övrigt är maff (sic, nyord för maffig)! Klippen mellan interör- och exteriörscener i rymden borde komma med varningstexten »gravt beroendeframkallande«.
The Prestige
Christopher Nolans starkaste kvinnorporträtt hittills, vilket tyvärr inte säger så mycket.
Jag sa på skämt till en kompis före visningen att jag inte har varit så här pepp sedan julafton 1982 och syftade på att familjejulklappen det året var en Atari 2600 (sannolikt var året egentligen 1980 eller 1981). Med Christopher Nolan vet man inte vad man får så jag har försökt ha sansade förhoppningar och förväntningar. Puh, nu kan jag pusta ut. Interstellar stack inte i väg åt »fel« håll! Vi bjuds på en fabulös dystopisk familje-sci-fi som jag kommer att återvända till och ha som sällskap åtskilliga gånger i framtiden.
Nu har det gått några månader sedan jag såg Interstellar första gången, men bara några dagar sedan jag såg den senast. Mycket riktigt har jag återvänt till filmen både en och två gånger. Det jag tyckte var problematiskt med Zimmers musik har i efterhand blivit en av filmens absolut styrkor, i mina öron. Ledmotivet är så starkt att ögonen nästan tåras när jag hör det nu. Ljudläggningen och fotot är fortfarande övernaturligt bra.
Onaturligt vackert…
Interstellar finns på Netflix.