Artikeln innehåller spoilers för premiäravsnittet av fjärde säsongen.
Deacon is alive and all is right in the world of Nashville! Tyvärr kommer hans överlevnad inte att bekräftas i svensk TV. Nashvilles säsong 4 hade premiär i USA i onsdags, men avsnitten kommer inte att göras tillgängliga på Viaplay i takt med sändningarna i USA, så som tidigare för säsong 3. Även tidigare säsonger försvinner i slutet av september, som jag skrev om häromveckan. Enligt Viaplay är det inte omöjligt att säsong 4 och de gamla avsnitten kommer tillbaka i framtiden, men just nu finns det inga sådana planer eller rättigheter, tyvärr! TV3 har så vitt jag vet inte ens visat säsong 3.
På succépremiärfesten sitter Juliette aspackad på en toalett och gråter. Will har kommit ut men känner sig inte bekväm med det. Rayna vill vara skivbolagschefen som alltid stöttar sina artister men hur ska hon göra Highway 65 framgångsrikt?
Denna underskattade serie har blivit valhänt behandlad av svensk TV. Den började sändas i TV3 ett halvår efter premiären i USA i början av 2013, måndagar klockan 20, för att sedan utan förvarning flyttas till lördag eftermiddagar, och sen till lördag morgnar. Om den hade några tittare kvar så försvann de nog efter det. När Viaplay i samband med att säsong 3 hade premiär bestämde sig för att göra avsnitt tillgängliga åtta dagar efter sändningstid i USA, så trodde jag detta var lösningen, men av någon anledning så kommer alltså detta inte fortsätta. Det har varit dåligt med reklam, men detta gäller inte bara Sverige, utan kan mycket väl vara något som smittat av sig från USA. Inte heller ABC lägger mycket energi på att marknadsföra Nashville. Trots att ABC:s Paul Lee uttalar sig om att man älskar serien och att den är bra för deras varumärke så är volymen reklam jämfört med till exempel Shonda Rhimes serier, som också visas på ABC, minimal.
Jag tror att Nashville kommer att omvärderas. Piloten fick ett gott mottagande men säsong 1 en såpastämpel, inte helt utan anledning, och även om jag älskar den säsongen med all kemi mellan Rayna och Deacons å inser jag när jag tittar om att det är i säsong 2 berättelserna riktigt kommer i gång och karaktärernas bevekelsegrunder blir tydligare. Dock är redan säsong ett tydlig i sin feminism, med kvinnliga huvudpersoner med djup och driv.
Tillbaks till årets säsongspremiär, Can't Let Go. Vi får lida i fyra minuter innan Deacon dyker upp, frisk och kry, med en kaffekopp i handen. Snabbt förstår vi dock att även om han är vid liv så står det inte helt rätt till i Nashville ändå, för myntet har ju trots allt två sidor.
Deacon lever, hurra, men Beverly ligger i koma sedan en månad tillbaka. Maddie har äntligen två föräldrar som lever under samma tak, men Daphnes pappa sitter i fängelse och vägrar träffa sina barn. Juliette är tillbaks på toppen professionellt men på festen efteråt sitter hon aspackad på en toalett och gråter. Will må efter många om och men ha kommit ut men känner sig inte bekväm med att vara eller visa den han är. Rayna vill vara skivbolagschefen som alltid stöttar sina artister, men hur ska hon göra Highway 65 framgångsrikt? Scarlett känner sig harmonisk och trygg med doktor Caleb, men det är när hon gör musik med Gunnar som det sprakar och gnistrar. Eller hur?
Till sist har vi Avery. Han har blivit pappa till en frisk liten dotter, men Juliette negligerar sin familj totalt och att ge upp sin dröm för ett mer traditionellt liv i Ohio är det som ter sig som framtiden. Bra lär det dock bli för oss när Avery och lilla Cadence flyttar in med Gunnar och Will, för som jag skrivit om tidigare är Avery den i Nashville som oftast får mig att skratta och jag har svårt att tänka mig annat att vi får dra lite på smilbanden när de här tre männen ska ta hand om en liten baby.
Avsnittet satte onekligen scenen för första halvan av säsongen, och det är ju som ni vet inte tempot eller överraskningarna som får oss fastnaglade framför Nashville utan i stället hur historierna berättas. Historierna i vilka karaktärerna upprepar sig och utvecklas på samma gång, precis som man i verkligheten inte kan ändra sin personlighet, men förhoppningsvis lär sig något på vägen om hur man hanterar motgångar samt hur man hittar och håller balansen.
Rayna och Deacon verkar äntligen hittat balansen, men hur länge kommer detta vara? Kommer Beverly att överleva - enligt synopsisen för avsnitt 3 ser det dåligt ut - och hur kommer det påverka Deacon och hans förhållande till Rayna? Kommer han bli självdestruktiv och försvinna eller har han lärt sig hantera svåra situationer annorlunda?
Hur ska Rayna lyckas vända Highway 65 misslyckande och rykte om att vara hennes fåfängsprojekt, utan att förändra den hon är och det hon vill att Highway 65 ska vara? Hon lyckade förnya sig själv genom samarbetet med Liam, men ihopslagningen med Luke däremot slutade med att hon slog knut på sig själv och visste inte längre vad som var business och vad som var privat. Nu är det dags att förnya sig igen, och vi vet att Marcus Kane (Riley Smith), en rockstjärna som vill gå country, är tänkt att hjälpa henne med det.
Hur länge dröjer det innan Juliette får hjälp med sin förlossningsdepression och sin allmänt dåliga självkänsla, som inte på något sätt balanseras upp av att hon är makalös på att göra comeback? Osäkerheten poppar upp som grodorna på Gröna Lund, som den ruttna kommentaren till unga så kallade rivalen Layla, »I didn’t think I could think less about you, and here you are making it happen«, och naturligtvis det totala förnekandet om att samtalet till Rayna var något annat än en »butt-dial«!
Vem trodde resan var slut för Will bara för han kommit ut? »Why did you come out, if you’re gonna stay in?« frågar Kevin som till sist drar ut honom både på restaurang och gay-bar, men stackars Will känner sig inte bekväm någonstans längre och kanske har det liiite att göra med att den vanliga cowboy-klädseln fick stanna i garderoben. På med hatten igen, Will!
Hur länge har inte jag väntat på att Daphne ska börja reagera på att Maddie plötsligt har två pappor och hon har bara en, och på hur Rayna, Deacon och Maddie är som ett eget litet team, som hon inte riktigt är med i? Väntan verkar vara över och Deacon var inte oväntat den som fick betala för den frustrationen!
Utan tvekan står karaktärerna för nya fullt relaterbara utmaningar och samtidigt fortsätter musiken att understryka historien på mest fenomenala sätt. När Juliette inleder i bästa Patsy Cline-mode sjungandes »I’m crazy, crazy for feeling blue…« så ryser jag av medlidande för den sorg jag ser. Hayden Panettiere, som nu gått ut med att hon också lidit av förlossningsdepression, fortsätter att göra Juliette så mänsklig trots hennes rätt så extrema sätt att just nu undvika träffa sin man och sitt barn. Jag älskar också Connie Brittons återhållsamma Rayna, som inte alls är uttrycksfull på samma sätt utan där det mesta finns i de små gesterna eller orden. Till sist Chip Esten, nu för första gången på officiella säsongs-affischen, som fortsätter att göra Deacon till den mest bedårande mannen på TV. Alltså jag bara undrar, hur skulle vi kunna släppa taget om Nashville?