Den brittiske regissören Michael Winterbottom har vid det här laget fått ihop en lång och brokig meritförteckning. Från mitten av 1990-talet har han med ett bitvis Woody Allenskt tempo och en Steven Soderberghsk förtjusning för genreutflykter regisserat ett tjugotal långfilmer och ett antal tv-avsnitt av vilt varierande karaktär, inte sällan i samarbete med manusförfattaren Frank Cottrell Boyce. Kostymfilmer, science fiction, krigsskildringar, komedier – Winterbottom tycks vara intresserad av det mesta.
Winterbottom har inte alltid presterat på topp, men med tanke på den frenetiska arbetstakten har hans lägstanivå varit förvånansvärt hög, och hans projekt har nästan alltid någon fascinerande ingrediens även då helheten inte är hundraprocentig, om det så handlar om att locka fram Angelina Jolies kanske främsta rollprestation i A Mighty Heart (2007) eller hitta en smärtpunkt i samtiden med filmer som In This World (2002) och The Road to Guantanamo (2007). Gränsutmanande filmer som ojämna sexdramat 9 Songs (2004) och lo-fi-sci-fi-rullar som Code 46 (2003) har också bidragit till Winterbottoms status som flyhänt auteur i gränslandet mellan traditionell arthouse och genrefilm.
Det är dock som komediregissör som Winterbottom antagligen är mest känd för den stora publiken, vilket är intressant med tanke på att komedier utgör en tämligen liten del av hans samlade produktion. Nästan uteslutande är dessa samarbeten med Steve Coogan: 24 Hour Party People (2002) skildrar på ett självmedvetet och hyperaktivt sätt musikscenen i Manchester och kretsen kring Tony Wilson och hans Factory Records från slutet av 1970-talet till 1990-talet; vattendelaren Tristram Shandy: A Cock and Bull Story (2005) är en lekfull, metaironisk film-om-en-film-om-en-bok med Coogan och Rob Brydon som antagonistiskt radarpar; och enormt uppskattade TV-serien (och dess filmversioner) The Trip (2010, 2014) återförenar Coogan och Brydon som versioner av sig själva på ljuvliga och bitska kulinariska resor i England och Italien.
Där en mindre nogräknad regissör hade gjort en cool noirpastisch med ytligt serietidningsvåld tar Winterbottom våldet på största allvar, och låter det inte slarvas bort – varje slag känns, varje revolverkula får ödesdigra konsekvenser.
Men den här textens fokus, tillika helgens filmtips, är något helt annat. 2010 tog sig Winterbottom an utmaningen att filmatisera en roman som redan gjorts till film en gång tidigare och som därefter varit i händerna på en handfull andra regissörer och skådespelare – allt från Quentin Tarantino till Tom Cruise – som samtliga på olika sätt misslyckats med att förvalta dess gulnade pulpsidor till vita duken. Deckarförfattaren Jim Thompsons hårdkokta psykopathistoria The Killer Inside Me kom ut redan 1952 och såg ett tag ut att bli film hos 20th Century Fox med Marilyn Monroe i en av huvudrollerna, men efter Monroes plötsliga död 1962 lades projektet i malpåse och plockades inte upp igen förrän 1976, då romanen filmatiserades en första gång med Burt Kennedy i registolen och med Stacy Keach och Susan Tyrrell i huvudrollerna.
The Killer Inside Me är en obarmhärtigt grym och snaskig historia, till och med i jämförelse med andra samtida kriminalberättelser framstår den som utomordentligt nihilistisk och desillusionerad. Handlingen följer Lou Ford, en beskedlig, hjälpsam och till synes inte supersmart poliskonstapel i en liten håla i Texas. Lou är en hygglig prick som är omtyckt i stan och inte gör så mycket väsen av sig, men under den lugna ytan döljer sig ett sexualsadistiskt monster, en fullblodspsykopat vars dunkla drifter för det mesta hålls i skick men stundtals exploderar i ohyggligt och oåterkalleligt våld, framförallt riktat mot kvinnor. Han utnyttjar skamlöst sin position som lagens väktare för att sopa igen spåren efter sina brott, och självförtroendet växer i takt med handlingarna, men samtidigt bränner han alla broar han färdas över på väg in i mörkret. Det är på denna resa vi blir medpassagerare.
Thompson var aldrig särskilt intresserad av subtiliteter och fläskade gärna på med sensationella överdrifter som passade den kiosklitteratur han var verksam inom ytterst väl, och Winterbottom får sägas följa denna tradition till dess logiska slutsats. Men där en mindre nogräknad regissör hade gjort en cool noirpastisch med ytligt serietidningsvåld tar Winterbottom våldet på största allvar, och låter det inte slarvas bort – varje slag känns, varje revolverkula får ödesdigra konsekvenser. Det gör The Killer Inside Me till en bitvis otroligt obehaglig film att se, det är en av få filmer de senaste åren som gjort mig genuint illa till mods. Och den groteska, deliriska finalen vänder upp och ner på föreställningar om kärlek och attraktion på ett sätt som närmast påminner om dokumentären Crazy Love.
Förutom Winterbottoms konsekventa regiarbete bärs filmen upp av en fantastisk Casey Affleck i huvudrollen som Lou Ford. Det här är på många sätt Afflecks film, och Ford är en av hans bästa rolltolkningar – Afflecks lite valpiga utseende kontrasterat med det ständigt under ytan bubblande raseriet är oerhört effektivt. Tyvärr matchas han inte riktigt av Kate Hudson och Jessica Alba som spelar Fords flickvän respektive en strippa som han inleder en sadistiskt affär med. Samtidigt är det inte så tacksamma roller – kvinnorna förblir bifigurer och slagpåsar i Fords alltmer sönderfallande värld.