Förhandssnacket inför premiären av Modus har handlat om att det är TV4:s nya stora dramasatsning, att det är baserat på en roman av den norska deckarförfattaren Anne Holt, och att serien går upp samma vecka som Bron. Det är lite synd för fokuset borde egentligen vara på det danska manusparet Mai Broström och Peter Thorsboe som har stått för omarbetningen till tv. Duons Mordkommissionen, Örnen och Livvakterna tillhör det bästa som producerats i Skandinavien i krimgenren. Jag gillade till och med deras The Team som gick på SVT i somras trots att det var stor europudding-varning på den.
Den stora skillnaden mot de andra serierna är då att Modus har en litterär förlaga, Anne Holts roman Frukta inte om kriminologen Inger Johanne Vik, här spelad av Melinda Kinnaman.
Historien börjar med att Viks dotter blir vittne till ett mord på en känd tv-kock. Redan från början får vi se mördaren, men han har inget namn, och ser inte så skrämmande ut, och vi vet inget om motivet. Den stora gåtan är alltså varför morden begås och vem denne mystiske figur är.
Serien hade behövt lite av den verklighetsgestaltning som finns i Thorsboes och Broströms andra serier. Den okonstlade realismen har varit deras styrka.
Det märks att berättelsen inte är Thorsboes och Broströms egen. Jag är inte helt bekväm med den starka fokuseringen på mordmotivet och vad det är som driver mördaren framåt. Många deckarförfattare är väldigt fästa vid motivet och låter det driva på historien – ett, tycker jag, ofta slappt och enkelspårigt sätt att bygga polisfiktion på. Serien hade i stället behövt lite av den verklighetsgestaltning som finns i Thorsboes och Broströms andra serier. Den okonstlade realismen har varit deras styrka.
Modus är verkligen inte dålig. Som tittare vill man trots allt veta hur historien hänger ihop. Här finns flera mystiska rollpersoner som jag vill veta mer om, och förutom mördarens identitet väcks nyfikenheten på vilka han egentligen jobbar för. Jag gillar också hur det polerat mörka fotot skapar och understryker en cynism (sådant går lätt hem hos mig) samt skådespelarna med Krister Henriksson i spetsen som den sorgsne änkemannen. Synd att man inte får se så mycket av Simon J Berger, bara, en personlig favorit.
Spänningen, slutligen, är det heller inget fel på. Den viktigaste röda tråden genom serien är att dottern bevittnade det första mordet och den nerven upprätthålls stringent.
Serien har kostat 74 miljoner och TV4 förväntar sig miljonpublik och en stor tittarsuccé. Jag tror den kommer att klara sig långt på just spänningen och nerven. Frågan är om man tittarna kommer att fästa sig vid huvudpersonerna, som vi så ofta tidigare gjort i Broströms och Thorsboes serier. Inger Johanne Vik är en rätt grå karaktär och är kanske lite för säker, smart, rationell och perfekt för att bli en tittarfavorit.