Boy Meets Girl öppnar på en restaurang. Leo, 26, och Judy, 39, spelade av Harry Hepple och Rebecca Root, är på en nervig första dejt. Judy är nervös av mer än en anledning. Plötsligt berättar hon att hon har haft en penis en gång i tiden. Därifrån hoppar vi tillbaka några veckor och får se deras berättelse från början.
Serien är accepterande inför människors olikheter, fylld av kärlek och glädje snarare än drama. Därmed inte sagt att serien är äckligt sockersöt, utan den uppvisar bara en lite varmare version av en verklighet som vi kan känna igen oss i.
Vanligtvis hatar jag historier som börjar in medias res – ännu mer om de flashbackar för att fylla i luckorna – och jag skulle kunna dra en timmar lång, småsur harang om hur historier ska berättas grundligt från början och inte börja mitt i (samtidigt har jag vänner jag borde säga upp bekantskapen med, som stänger en serie om den inte greppat dem inom tio minuter…), men det finns förstås alltid undantagsfall, och Boy Meets Girl är ett sådant. Vi får den information vi behöver redan från början – att Judy är transkvinna – från henne själv, i hennes mest sårbara stund, snarare än genom klumpig exposition från hennes familj, som förstås inte går runt och pratar om att Judy en gång haft kuk. Samtidigt är det verkligt spännande att få veta hur Leo så småningom ska reagera när vi återkommer till startpunkten.
Och han reagerar… inte. Hans reaktion är så pass neutral att Judy undrar om han inte hörde vad hon sa. Han hörde, men eftersom han är vrålhungrig vill han beställa innan de pratar om det. Ren acceptans, utan så mycket som ett ögonbryn lyft. Leo är betydligt mer orolig för hur Judy ska reagera när hon får veta att han fortfarande bor hos sina föräldrar, eller hur hans mamma Pam (Denise Welch) ska reagera när hon får veta att han dejtar någon som är så mycket äldre än honom själv.
Och det är sådan serien är – accepterande inför människors olikheter, fylld av kärlek och glädje snarare än drama. Därmed inte sagt att livet är en dans på rosor för karaktärerna. Serien är inte äckligt sockersöt, utan uppvisar bara en lite varmare version av en verklighet som vi kan känna igen oss i.
Rebecca Root är i själva verket 46 år, och transperson. Också det ett viktigt – och skamligt ovanligt – statement i debatten om varför nya, medvetna serier om transpersoner inte rollbesätts med transpersoner.
Är serien rolig då? Pftja, skämten är väl seriens svagaste punkt. De är väldigt hit-and-miss, men med så här pass fina karaktärer, så kan det få gå. Seriens skapare Elliott Kerrigan tvekade först om huruvida han skulle göra något av sin idé eller inte, då han egentligen inte vet något om hur det är att vara transperson. Från en icke-transperson till en annan så är jag väldigt glad att han inte höll tillbaka.