1987 var Nicholas Cage ung och slät, och Cher var ung och… slät (de är fortfarande sjukt släta, nästan 30 år senare, it’s amazing!). De gjorde en komedi tillsammans som hette Mångalen på svenska. Detta var vad jag hade för föreställningar om filmen när jag började se den:
- Jag trodde den handlade om varulvar.
- Jag visste att Cher spelade i den.
- Jag visste inte att Nicholas Cage var med.
- Moonstruck är någon slags klassiker som vann oscars.
Det ska tilläggas att bristen på varulvar uppdagades av mig nånstans 45 minuter in, ungefär när Chers rollfigur Loretta säger till Ronny (Cage) att han är en varg, en varg som bitit av sig handen/tassen för att undslippa ett dåligt förhållande. Sen har de sex och ingen blir extra hårig.
Några fler saker jag tänkte på under filmens gång:
- Den visar ett New York som inte längre finns. Det är inte bara tvillingtornen i relief mot fullmånen, utan också känslan att vanliga människor kan bo där. Nu är det slicka Million dollar listings-mäklare och Gossip Girl-människor och Girls-hipsters som befolkar staden, som vi får se den oftast.
- Jag blir osäker på vad rollernas etnicitet ska vara. Det väger ett tag mellan judisk och italiensk. Jag inser att alla amerikaner/New York-bor nog vet det här.
- Nicholas Cage överspelar nåt så jävulskt. Plus att det är lustigt att se honom som den unge älskaren och inte en hollywoodgubbe som gjort för många Dan Brown-filmer.
- Cher ser verkligen likadan ut idag som för 30 år sen. Jag har väldigt svårt att hantera det.
Moonstruck var en succé när den kom 1987, den var den film som drog mest publik i USA under hela det året, och den vann 3 oscars (!). För den lite äldre publiken så är den kanske välbekant, men för mig som 1987 mest kollade på Fragglarna och Fem myror, så är den ändå helt ny. Och jag förundras över hur märklig den känns. Så otillrättalagd. Hur normala alla ser ut (ja till och med Cher) och hur oerhört vardaglig den är. Den är listad som en romantisk komedi, men den är rätt långt från Wedding Chrashers och såna rullar som vi är vana vid på 2000-talet. Jag tror inte jag skrattade en enda gång. Men jag stannade kvar och kollade, för den var intressant. Den är lite skavig och skitig, och ja, det är faktiskt ett rätt bra manus (vilket den vann oscars för). Jag tycker ändå den är värd att se, eller se om. Och om den yngre generationen klagar, så säg åt dem att hålla klaffen och njuta av film som inte görs på det här sättet längre.
Handligen är denna: Loretta tackar ja till ett frieri av sin pojkvän, trots att hon inte älskar honom. Han säger att de ska gifta sig när hans mamma dött (som är allvarligt sjuk). Innan han åker iväg så ber han Loretta kontakta hans lillebror Ronny som inte pratar med honom. Loretta gör detta motvilligt, och ljuv musik uppstår. Förvecklingar uppstår. Ingen går upp i varulvschrinos.
Fullmånen lyser och alla snicksnackar på ett ljuvligt och hackigt vis.
Mys uppstår i tv-soffan till min stora förvåning.