Ida: Vilket tråkigt avsnitt? De famlade ju bara runt i mörket hela tiden? Veckans Zombie var ju tydlig, det var ju det enda roliga som hände: grannen Susan som väste genom staketet.
Björn: Verkligen! Jag zzz mig igenom avsnittet … tills militären kom!
Ida: Ja, zzz tills militären. Sedan kändes det som det var slut! Lyckligt slut!
Daniel: Jag tyckte det var ett jättebra avsnitt! Det första som på riktigt drabbade mig, av någon anledning.
Stefan: Va? Jag som tyckte det var jättespännande!
Anna-Karin: Jag hade mardrömmar efteråt igen.
Stefan: Det här att de inte vet än hur man hanterar zombies gör att det blir mer spännande än vanliga The Walking Dead.
Björn: Sara och A-K, Team zzz eller Team bita på naglarna?
Sara: Team zzz.
Daniel: Men ååh…
Stefan: Ni fattar ju ingenting!
Björn: A-K då?
Daniel: +1, Stefan.
Ida: Hur många är vi i team zzz? Tre?
Björn: Jepp, tre!
Sara: Eller zzz är fel ord, men jag är inte så positiv.
Anna-Karin: Jag har så svårt att vara objektiv för jag mår så psykiskt dåligt av att kolla. Men jag tror jag är för. Jag trodde jag var över min zombiefobi, men icke.
Sara: Det som irriterade mig mest av allt: Varför i hela friden var enda sättet att ta sig till grannens hus genom en kilometerlång spökhuslabyrint?!?
Björn: Omöjligt att förstå!
Sara: Jamen vad var det för nåt? Stålställningar, grejer som hänger ner, vindlar och vrår. Exakt som uppbyggt på sunkigt nöjesfält.
Stefan: Jag uppfattade byggnationen som någon sorts pergola för klätterväxter.
Daniel: De ville väl inte gå ut på gatan i mörkret, det hade ju varit en massa hallå där ute.
Björn: Hehe, Susan är bland de bästa zombierna någonsin. De byggde altan, kanske?
Anna-Karin: Om det vore dåligt skulle jag inte kolla vidare, det var en av anledningen att jag slutade kolla på The Walking Dead efter fyra avsnitt. Det var för jobbigt med zombies och inte tillräckligt bra för att jag skulle orka igenom. Tyckte det här var läskigast hittills. När dottern ser Susans ben. Gah.
Daniel: Jag gillade det låga tempot, att apokalypsen på något sätt sattes i vänteläge.
Det var kul när gubben väste: »Weak«! När Susan-zombien inte fick huvudet krossat av hammaren.
Anna-Karin: Ja, älskade att de bara, »puh, nu tar pappa staten över och löser det här jobbiga«, när militären kom.
Sara: Jag gillade att de förenades i slutet i alla fall, var rädd att det skulle bli en hel säsong av de två familjerna som letade efter varandra.
Daniel: Jag tyckte också det var ett otäckt avsnitt, och samtidigt lite dråpligt. Mitt i samhällets sönderfall drar man ändå ut soptunnan till vägen när det är tömningsdag.
Anna-Karin: Haha, ja!
Stefan: Att se hur samhället förfaller är obehagligare än att se det efteråt. Och de tror ju fortfarande att det ska gå över, precis som vanligt när något jobbigt händer.
Björn: Det med soptunnorna var näst bäst.
Daniel: Skönt att de inte drog ut till det där stället i öknen. Då hade det ju blivit samma vanliga glesbygdsproblematik som i vanliga The Walking Dead. Nu får vi se hur livet urartar i Suburbia i stället.
Björn: Ja, puh. Spännande att se om militären hänger kvar.
Anna-Karin: Jag hade nog också gått på det. Fan, de måste ju ha koll – det är ju militären liksom. De agerar så självsäkert. Undrar om nästa steg är läger och jobbighet?
Daniel: Det var nästan det jag tyckte var det läskigaste med avsnittet, den där falska tryggheten i slutet, samtidigt som det där flygplanet vinglade sig ner mot … ja, man fick ju aldrig se om det kraschade eller landade ordentligt.
Ida: Men återigen. varför pratar de inte med varandra? Vi behöver inte ta upp igen det här med »en värld där «zombie" inte existerar, men att de inte spekulerar mer?
Sara: Ja, Ida, stör mig på det där »nej vi säger inget till dottern«, det är inte så att det kan vara bra för henne att veta..?
Anna-Karin: Men så är det ju alltid i tv-serier. Fullständigt ologiskt. Hela Breaking Bad bygger ju på den premissen = att frun måste skyddas från sanningen.
Ida: Sitt inte och spela Monopol för fan! Spela Monopol när de borde spela Resident Evil för att öva sig!
Björn: Ja, sjukt!
Sara: Men jag tycker fortfarande att de är orimligt förstående kring allting. Gubben verkade typ som att han varit med om det förut.
Ida: Eller hur! Jag väntade hela tiden att gubben skulle klämma ur sig ett: »i El Salvador kallar vi dem ›el walkereros‹…«, eller nåt!
Sara: Oooh, Ida, det hade varit nåt. El walkereros.
Anna-Karin: Hahaha!
Ida: Det var kul när gubben väste: »Weak«! När Susan-zombien inte fick huvudet krossat av hammaren.
Stefan: De hade ju varit med om värre saker, sa de. Undrar vad det var…
Björn: Jag störde mig oerhört på att Travis inte var lika hård som Madison, som bara bashade rektorn.
Anna-Karin: Jag gillade att hon var hård där, och maken mjuk. Trodde nästan att hon inte skulle gå med på det, när han sa att hon inte skulle döda Susan. Att hon skulle göra en falsk vändning och så *BAM*.
Björn: Haha, du är så våldsam, A-K!
Anna-Karin: Zombies måste dödas.
Daniel: Jag gillade också att det verkar vara hon som är beredd att ta de tuffa besluten. Nu fick hon ju svart på vitt att det inte funkar att vara mesig, det gick ju precis som hon fruktade när grannens make kom hem. Bättre att slå in skallen direkt i fortsättningen.
Anna-Karin: Annars klarar man sig inte.
Stefan: Ja, Travis… inte ens när grannen mitt emot hade halva huvudet bortskjutet verkade han förstå att man borde ta livet av honom.
Sara: Han är ju en supersoftis. »Det finns kanske hopp!« Roligt att han är typ bara är en god, vettig människa och man stör sig som 17 på det.
Björn: Egentligen menar jag att han snarare är trög än mjuk.
Stefan: Det som är kul med det är att han beter sig som att han ska rädda allihopa, men gör minst.
Sara: Men hennes man har ju dött. Den där familjen har väntat på någon som aldrig kom hem en gång förut, det härdar.
Anna-Karin: Men var de inte oerhört kalla över att hunden dog? Jag hade blivit helt förstörd.
Daniel: Plus att hon är syo, då får man se mycket skit.
Björn: Haha.
Sara: Hahaha!
Ida: Haha, man stör sig verkligen på de mjuka och snälla. Som med geväret! Man ba MEN TA GEVÄRET OCH SLUTA MESA, din bleeding heart liberal!
Anna-Karin: Exakt!
Sara: Jag tänkte på hundklippet nån visade redaktionen! Det enklaste knepet av alla, eller hur det var.
Anna-Karin: Hundklippet?
Stefan: Hundklippet?
Ida: Smurf!
Sara: Björn, var det du? Klippet om att en hund är det enklaste manusknepet att ta till, för att vinna sympatier?
Klipp från »Beroende av tv-serier«.Klipp från »Beroende av tv-serier«.
Posted by TVdags.se on den 16 september 2015
Anna-Karin: Fast det var en rätt osympatisk skabbig schäfer. Så det kanske var därför de inte brydde sig så mycket.
Ida: Jättefin hund! Alla hundar är fina.
Björn: Jag hade ju hellre hjälpt vovven än granngubben.
Anna-Karin: Sorry, jag är kallhjärtad idag. Måste bero på mina vidriga mardrömmar. I natt vred jag nacken av en tantzombie i rosa joggingdress som kom utstapplande ur en husvagn. Jag tänker att titta på dessa tv-serier ska vara som kbt, men det hjälper fan inte.
Stefan: Det hjälper inte att vrida nacken av dem!
Ida: Hjälper inte nackvridning? Jag menar, blir de förlamade kan de ju inte följa efter?
OM de inte sitter i en sån där rullstol man kan styra med typ sina tankar. Fatta vad läbbigt det vore! Zombie i tankestyrd rullstol!
Stefan: Huvudet kan fortfarande bitas!
Ida: »Eeeeat braiiiins« och så bara rullar den mot en…
Daniel: Frågan är ju om förlamning är så särskilt förekommande bland zombier.
Anna-Karin: We are the zombies who say ni!
Björn: Men hjärnan funkar ju inte så bra, ba gggggnnnnnnhhhhh…
Sara: Zombien ba: »It's just a flesh wound!«
Anna-Karin: Precis Sara! Kanske långsökt, jag tänkte på riddaren som får alla sina lemmar avhuggna i Monty Python.
Sara: Jag är med dig.
Daniel: Nog har det väl varit en del zombier som bara bestått av skallar i The Walking Dead?
Ida: De kan ha en sån där mikrofon på struphuvudet, som de som fått operera bort allt och pratar med matstrupen med en sån där rap-robot-röst ni vet.
Ida: *crickets chirping*
Stefan: Så att de kan väsa med robotröst?
Anna-Karin: Hej derail!
Daniel: Kan vi lägga denna huvudbry till handlingarna nu?
Björn: Ja, nu vänder vi blad.
Anna-Karin: När du hör det här ljudet – »öööööhrrrghhhhh« – är det dags att vända blad.
Ida: »Grrr, arrrgh!«
Daniel: Vi har, på tal om zombieljud, barnboken How to speak zombie. Tio fraser på zombiska som barnen kan lära sig. Ett boktips, Anna-Karin!
Anna-Karin: Men nej.
Sara: Vad har hänt mellan dottern och styvbrorsan tro? De verkade mer än kyliga mot varann. Eller hör det bara till den allmänna frostigheten mellan de båda familjerna?
Daniel: Fick också känslan av att det fanns något mer bakom det där, Sara.
Ida: Visste man sedan tidigare att hennes man var död?
Daniel: Nej, tror inte det.
Stefan: Det är väl bara någon »du är inte min riktiga brorsa/syrra«-grej. Förmodligen för att det ska bli så fint när de finner varann lite senare i serien.
Ida: Precis.
Björn: Cyniskt, Stefan!
Sara: Ja, men så aggressivt. Om pappan lämnat honom och mamman för ny kvinna förstår man ju ilskan från honom mot henne, men tvärtom? Vad har han gjort henne? De verkade ju knappt alls haft kontakt.
Daniel: Ja, fick inte heller ihop det där riktigt. Men det kan ju ha varit vanlig tonårstrubbighet bara, antar jag.
Stefan: Kanske bara att han varit taskig mot henne. Han är förresten ganska jobbig.
Daniel: Jo.
Stefan: Det här att han hela tiden ska stanna och titta på allt: »Pappa titta! Pappa se vad han gör.«
Anna-Karin: Vi tippar honom som den som kommer dö först i gänget.
Björn: Vi hoppas!
Sara: Nä, exfrun tror jag.
Ida: Roligt att ingen av oss kan ett enda namn! »han«, »hon«, »gubben«, »sonen«. Liksom vilken son?
Stefan: Jag kan Travis!
Björn: Jag kan också Travis. Därför dör inte han.
Daniel: Någon måste ju dö snart. Undrar om det blir El Salvador-mamman med skadade benet, så att pappan kan sluta gå omkring och muttra och tycka att de ska klara sig själva.
Björn: Så måste det vara.
Anna-Karin: Jag är för skräckslagen för att komma ihåg namnen (obs sant).
Ida: Griselda! Griselda! Enda namnet jag kan. El Walkereros-mamman med benet.
Björn: Måste nästan hända i nästa avsnitt, dessutom.
Stefan: Griselda dör i nästa avsnitt.
Daniel: Ändå räknades ju samtliga rollfigurers för- och efternamn upp i slutet. Av han pappan, vad han nu heter. (Travis. reds anm)
Sara: När de körde förbi sjukhuset trodde jag att militären skulle se henne, tro att hon blivit biten och skjuta henne. Det hade varit hårt.
Björn: Det hade varit bra! Hårt! Som – spoiler – han som råkade skjuta sig själv i World War Z. Det kom som en överraskning.
Ida: Vi som vill se Griseldas fot dö och trilla av. Närå!
Stefan: Om någon av de andra dör är det nog Travis ex-fru.
Björn: Vi vet att det kanske hade hjälpt att hugga av benet. Nu kommer hon dö.
Anna-Karin: Fy fan, Mardröm att bli skadad i detta läge. Så jävla jobbigt. Att veta vilken börda man är.
Jag tror inte att Travis ex-fru dör. Det är ju en för »rolig« familjesituation de hamnat i, att han ska överleva apokalypsen tillsammans med sina två kvinnor.
Ida: Som alltid tänker man: »Jag hade tagit livet av mig direkt.«
Anna-Karin: Jag är för feg för det, hade inte ens klarat av det om jag hade blivit biten, och så till sist: öööörrrgghhhhäääähhh. Tänker att det är ungefär som att nattvaka med kolikbebis.
Daniel: Jag tror inte att Travis ex-fru dör. Det är ju en för »rolig« familjesituation de hamnat i, att han ska överleva apokalypsen och samtidigt hålla sams med såväl exfru som sambo.
Ida: Det verkade ju vara en viktig grej med det där »ska vi åka nu eller i morgon?« men sedan stannade de och det spelade typ ingen roll? Jag hade förväntat mig att det skulle vara superavgörande »Åh, nej, vi stannade så hände det här, jag sa ju att vi skulle åkt!«
Anna-Karin: Jo, nu blir de fast i militärens grepp. och är det nåt man kan vara säker på i amerikansk film och tv så är det att militären alltid fackar upp allt. …förutom i Independence day.
Ida: Ska de inte bomba hela stan snart? Vilken stad är det som de pratar om i The Walking Dead?
Houston? Som militären bombar?
Stefan: Undrar vad militären kladdade på husen. Det var inte bara ett kryss eller något, för han stod ju där och sprejade jättelänge.
Daniel: Men det kommer ju bara ytterligare att stärka Madisons hårdhet (det är ju så hon heter!), att hon snart fattar att om hon bara slagit in skallen på Susan med hammaren hade de hunnit undan militärens fuckup.
Björn: Det tror jag med.
Stefan: Fast han kanske inte var så bra på att måla kryss.
Sara: Nån typ av infektionsmärkning var det nog.
Daniel: Han målade ju världens största blåa punkt på deras hus. Mycket slös av sprayfärg.
Sara: Roligt att de mörkade för militären att de skjutit sin granne.
Björn: Nu är vi tillbaka i det där med luffarmärken!
Sara: Börja inte scoutmobbas igen bara.
Björn: Hehe, nä, vi vänder blad igen.
Daniel: Har det uppmärksammats att Mercedes Mason som spelar dottern i El Salvador-familjen är svensk? Eller åtminstone halvsvensk? Hon är född i Linköping och bodde i Sverige tills hon var 12.
Sara: Härlig trivia!
Ida: Avsnittet får 2 av 5 el walkereros.
Daniel: 4 av 5 How to speak zombie från mig.
Sara: Svårt med betyg. Jag är kluven. En 3:a får det bli.
Björn: 2 av 5 »gnnnnuunngh« av mig.
Stefan: Kommer inte på någon skojig skala, men 3,5 av mig!
Sara: Ok, ändrar mig redan. Ska sova på saken.
Fear the Walking Dead visas på HBO Nordic.