Ingen politisk samhällsförändring de senaste 50 åren har fått större konsekvenser för idrotten än kommunismens fall. När kalla kriget tog slut upphörde de stora idrottsmästerskapen att vara arenor för den ideologiska kampen mellan öst och väst.
Under kalla kriget användes idrotten för att visa muskler mot varandra. OS var en scen för storpolitik och en kamp om vilket block som tog flest medaljer, och den sport som tydligast symboliserade denna maktkamp från sovjetiskt håll var ishockeyn. För att påvisa det sovjetiska samhällssystemet styrka och överlägsenhet fostrades ett landslag som var världens bästa och överlägsna i mästerskap efter mästerskap. Historien om den sovjetiska segermaskinen fick sedan sitt slut när kommunismen föll. Spelarna övergav landet för spel i NHL och idrottskartan ritades om.
Landslagskaptenen Fetisov lämnade Sovjetunionen för att spela i USA. En händelse i idrottsvärlden som mer än någon annan symboliserat kommunismens fall.
Denna historia skildrades i Malcolm Dixelius och Bengt Löfgrens SVT-producerade dokumentärfilm CCCP Hockey från 2004 och i ESPN-filmen Of Miracles and Men från tidigare i år. Nu kommer ytterligare en film om samma ämne, Red Army, regisserad av amerikanen Gabe Polsky. Det är mer eller mindre samma historia som berättas i alla tre filmerna. Men när de två första hittade en infallsvinkel som kändes både fräsch och spännande så skrapar Red Army egentligen bara på ytan.
Precis som i de andra filmerna är det mycket fokus på Vjatjeslav Fetisovs historia, en av backarna i den beryktade Superfemman som dominerade på 1980-talet. Hans livshistoria är så symbolisk och så intressant att den kan inte undvikas. Det var han som bröt barriären när han lämnade Sovjet för NHL. En idrottshändelse som är mer politisk än så är faktiskt svår att hitta. Den har fått symbolisera kommunismens fall, lagkaptenen för hockeylandslaget lämnar landet för att spela i USA. En händelse som klart tydligt visade att kalla kriget höll på att ta slut och att något höll på hända. Fetisov pratar själv i filmen om att hans resa möjliggjordes av perestrojka och glasnost och ett öppnare sovjetiskt samhälle.
Än i dag är Fetisov politiskt het. Han är nämligen Rysslands idrottsminister. Det är nog endast då filmen bränner till lite. Han övergav landet för att spela i NHL men är i dag tillbaka i Ryssland och styr politiskt över den ryska idrotten. Det går nästan att dra det så långt att Fetisov blev den personen han själv avskydde när han spelade i landslaget på 1980-talet. Här borde regissören stannat upp lite. Hur kunde detta ske? Han förklarar det med sin starka patriotism och sina nationella stolthet, men hur går det ihop med att han en gång lämnade landet? I dag förfasar sig Fetisov över dagens unga ryska hockeyspelare. De drivs inte av att prestera för nationen utan är mer intresserade av status och pengar. Detta illustreras också tydligt med ett tv-klipp där man får se dagens ryska hockeystjärna Alexander Ovetjkin prickskjuta sönder ryska dockor.
Om den här filmen ville vara något annat än redan gjort borde man fokuserat mer på hur det ser ut i dag. Den är lite inne på det, men här finns absolut mer att berätta. Hur ser egentligen arvet ut efter det sovjetiska hockeyundret – är dess historia något man försöker glömma bort eller är det något man försöker vårda och bevara? De spelare som intervjuas i filmen pratar gärna om landslagets framgångar. De är stolta över segrarna och betonar gärna den nationella stoltheten. Däremot tycker jag inte att de pratar om den förgångna tiden med något romantiskt eller nostalgiskt skimmer.
Om jag ska säga något mer positivt: Om man inte känner till detta särskilt väl sedan tidigare så får man en bra idrottshistorisk lektion. Det här är en historia som förtjänar att spridas och bevaras till nya generationer. Därför tycker jag att det bra att en sådan här film visas i svensk tv. Det innebär hoppas jag att fler får upp ögonen för vilken roll idrotten har spelat i samhället under efterkrigstiden. Jag föreslår dock att man även ser CCCP hockey och Of Miracles and Men.