Pornografin i dag är ett nästan lika infekterat ämne som när Women Against Pornography-rörelsen härjade som värst på 1970- och 80-talet. »Härjade« kanske låter som ett negativt ord, men jag ser det mer som att de rörde runt i grytan och fick till en debatt, inte alltid helt rotad i sanning dock…
Med starka personligheter som Andrea Dworkin och sidekicks som Långt ner i halsen-stjärnan Linda Lovelace gav man sig fan på att hata porren till döds. Hat utan reson brukar inte lyckas, inte heller i det här fallet. Women Against Pornography-rörelsen utnyttjades av allt och alla. Protesterna mot porr och naket bizarro-eskalerade in i absurdum och kom mot slutet att handla mer om fejkade snuff-filmer som Snuff och Bloodsucking Freaks – i det senare fallet blev man dessutom utnyttjade av filmbolaget Troma som tipsade om filmen för att få gratisreklam.
När man är ung tar man dumma beslut, beslut som utnyttjas av porrbranschen. Särskilt obehagligt blir det med »misstagen« i dag, då de förvaltas av internet för evigt.
Nu i efterhand kan man ifrågasätta – stundtals även fnissa åt – deras blåögdhet, men å andra sidan var den här tiden, och platsen – New York, The Deuce – ett slags oannonserat experiment där det måste ha varit svårt att gallra bland intrycken. Det gäller både de sunkiga förespråkarna för pornografin, profitörerna, samt dess belackare. Om man vill få en inblick i hur det såg ut kan man ta och sätta på till exempel Taxi Driver eller Midnight Cowboy. Storstadsklimatet var hårt och brottsligheten hög. Den typ av undergroundfilm som visades runt omkring 42nd street återspeglade denna anda. 1970- och 80-talet var en smältdegel av porr och våld.
I dag gäller det hela världen. Pornografin har funnit ett nytt centra: Internet.
I Netflix-dokumentären Hot Girls Wanted (regisserad av Jill Bauer & Ronna Gradus, skriven av Brittany Huckabee och producerad av Rashida Jones – känd från bland annat Parks and Recreation, The Office och I Love You Man) får vi en statusrapport från dagens digitala vuxenindustri, om man då bortser från ordet »vuxen«, för det här handlar mer om ungdomar. Unga tjejer som är så unga att de börjar dagen med att sminka över tonårsfinnarna.
Genom Craigslist – är Craigslist dagens Satan? – kommer de i kontakt med Riley som agerar agent och levererar både husrum och jobb, mot en viss procentsats. I Hot Girls Wanted får vi följa fem olika tjejer som alla drömmer om att göra porr. Eller, jag omformulerar: de drömmer om att bli självförsörjande vuxna individer, ett eget liv långt bortom barndomens. Då erbjuder pornografin enkla lösningar, den får agera bultsax och blir en väg till frigörelse. Där blir det lite fel.
I regel fördömer jag inte pornografi, jag tycker det är bra att den finns och hatar den slentrianmässiga tycka-synd-om mentaliteten när det kommer till kvinnliga aktriser – det är ju aldrig synd om manliga – i mina ögon känns det mer som ett fördummande och fördömande omyndighetsförklarande än något annat. Dessutom ett rätt respektlöst förhållningssätt till andra människors val och liv. Att tycka synd om någon löser inga problem.
Ändå så kan man inte låta bli att tycka rätt synd om tjejerna i Hot Girls Wanted. De är unga, impulsiva och … unga. När man är ung tar man dumma beslut, beslut som utnyttjas av porrbranschen. Särskilt obehagligt blir det med »misstagen« i dag, då de förvaltas av internet för evigt.
Hot Girls Wanted försöker att inte ta ställning, men den betraktar desto mer, oftast smärtsamt närgånget. Som när Tressa Silguero – alias Stella May – besöker sitt barndomshem i Texas. I ett sjukt deppig och magvärksframkallande scen pratar hon med sin mamma om att berätta för sin pappa om karriären som vuxenstjärna. Skammen, förnedringen, föräldrasamtalen man så väl kommer ihåg – även om ens egna inte handlade om porr – det är en utsatt situation, fången mellan barndomen och vuxenlivet. Kanske snaskigt, men ändå ett dokument av värde för alla som uppskattar dokumentärer om samhällets baksida.
Hot Girls Wanted finns på Netflix