Senast vi använde ordet »schizofren« om en tv-serie fick vi bannor på twitter – för att det är förminskande av en allvarlig diagnos och kränkande mot människor som har den. Och det är ju bara att hålla med, av samma skäl som det inte är världens vettigaste idé att köra med orden »damp« och »cp« i nedvärderande syfte.
@TVdags Snälla ta bort »schizofrent« ur texten. Både kränkande och felaktig användning av ordet.
— lilageten (@lilageten) 1 februari 2014
Anyhew.
I kväll är det svensk premiär för hela 2000-talets mest schizofrena dramaserie, och efter att ha ägnat en halvtimme åt att försöka finna ett bättre ord för Rogue resignerar jag. Detta är sista gången jag använder ordet så här, jag lovar! Men om någon enda serie i tv-historien förtjänar licens för undantagsbruk av ordet »scihzofren« så är det Rogue.
Mellan dessa två totala motpoler utspelar sig en gnistrande skildrad strid om herraväldet i maffiaklanen, om faderns kärlek.
Huvudrollen som undercover-snut spelas av engelska Thandie Newton och hon är bedrövlig. Kan vare sig prata amerikanska eller agera. Hon är extremt utlevande och introvert på samma gång vilket gör att rolltolkningen också liksom både exploderar och imploderar på samma gång. Det är ursvårt att förklara, men jag har aldrig tidigare sett en sådan våldsam tågolycka på så långa fotomodellsben gå igenom en så superambitiös dramaserie med så maximalt manér och minimal självinsikt.
Men, det är inte i detta det schizofrena ligger.
Den andra stora rollen i denna gritty-kaliforniska suburbia-kriminalserie, rollen som maffiaboss, spelas av nyzeeländske Marton Csokas, även han med bisarr accent, vilket jag dock accepterar eftersom han ska vara av ungerskt ursprung, men dessvärre också med ett outhärdligt överspelat manér.
Men det är inte heller i detta det schizofrena ligger.
Utan i det faktum att resten av serien – om vi försöker tänka bort de två största rollerna – är uppslukande bra. Med ett sjukt kluvet resultat. Det usla och det lysande som en omedeveten dubbelexponering.
Visserligen skär ojämnheten även rakt igenom alla led i produktionen. Mycket för att den ska föreställa genomamerikansk men är en huvudsakligen brittisk produktion inspelad i Kanada… Men också för en rad trubbigheter i manus och regi. Som den här film- och tv-klichén jag avskyr när någon duttar med bomull eller trasa i en annans blodiga ansikte men inte gör något, alltså inte torkar och baddar på riktigt, utan bara duttar på måfå, långsamt och riktningslöst, för att det ska hända något under replikskiftet. När Thandie Newton lite senare i serien sitter och baddar ungrarens ansikte just så här, duttelidutt på högra kinden, duttelidutt i pannan, dutt-dutt-dutt på en specifik liten fläck som om Thandie iakttagit lite extra blod just där (i ett genomblodigt, helsårigt ansikte) och som om ungraren kommer att må lite bättre om Thandie duttar tre gånger extra på den pricken, långtsamt, och så lite dutt till… och… så där! Nu är du frisk på den lilla blodfläcken, ungraren!
De här två lirarna, och i synnerhet Thandie Newton, är (jämte David Tennant såklart) det sämsta jag sett i en högeligen svansförd dramaproduktion på många år.
Men andra delar av produktionen är riktigt snygga, intrikata och spännande; storyn är stark och, framför allt, här finns ungrarens båda söner.
De som gör alltihop så schizofrent.
För så fort de är med reser sig en briljant karaktärsstudie av en kriminell familj ur Rogue. Unge Londonern Matthew Beard är sensationell och ensam värd att följa serien för. Han ser ut som en purung Montgomery Clift, är familjens brains men också den som tvingats sitta inne. Den äldre brorsan, nästan lika suveränt spelad av Joshua Sasse, är inte lika slug, mycket mer oslipad, men har å andra sidan stora, starka känslor – något lillbrorsan helt saknar. Mellan dessa två totala motpoler utspelar sig en strid om herraväldet i maffiaklanen, om faderns kärlek, som är så gnistrande skildrad att jag bara vill ha mer, och alltså kommer att fortsätta se seriens kommande andrasäsong trots att katastrofen Thandie Newton är kvar i leaden.