Sjätte och sista avsnittet av Catastrophe, säsong 1, visades på SVT förra veckan och jag kan bara konstatera att jag återigen har gått och förälskat mig i en brittisk (om än med ett långt amerikanskt inslag) komediserie (typ), för Catastrophe är definitivt något av det bästa i 30-minutersförpackning jag sett på länge. Precis som Doll & Em, som jag också älskar och skrev om på TVdags för några veckor sedan, så är den skapad och skriven av skådespelarna själva, och kanske är det detta, och att karaktärerna och handlingen har en viss likhet med deras egna liv, som får det att kännas så otroligt realistiskt och genuint mitt bland all sex och sarkasm, cynism och ganska brutala humor (ja, nu pratar jag Catastrophe, inte Doll & Em, och ja, när jag tänker efter så har den också en del gemensamt med Girls.)
Jag gillar den för att den är så himla osentimental – romantisk och charmig som tusan – men inte det minsta smörig och förskönande utan tvärtom bara så brutal och ärlig.
I det här fallet kom samarbetet till när TVdags- och gamla Weirdscience-favoriten Sharon Horgan, skapare av ett flertal kritikerhyllade brittiska komedieserier, följde den amerikanske komikern Rob Delaney på Twitter, där han blev mer och mer uppmärksammad. Om det sedan var han som kontaktade henne eller tvärtom verkar lite osäkert, men träffades gjorde de och Catastrophe började ta form. Både Delaney och Horgan är gifta och har barn och tanken från början var att skildra ett gift par, men under skrivandet blev det mycket fokus på hur paret hade träffats och man bestämde sig att det fick bli själva historien. Premissen blev helt enkelt, om ni har missat den, att Sharon (Sharon) och Rob (Rob) har en kort, men intensiv affär när Rob, hemmahörande i Boston, är på affärsresa i London. Hon blir gravid, bestämmer sig för att behålla barnet och Rob flyttar dit. Sen försöker de så sakteliga lära känna varandra, och varandras vänner, och få klarhet i vilken relation de ska ha samtidigt som de ska ta sig igenom alla de där stegen i en graviditet, och allt vad glädje och oro det för med sig.
Det är bara så många bra saker med den här serien, jag gillar den för att den är så himla osentimental – romantisk och charmig som tusan – men inte det minsta smörig och förskönande utan tvärtom bara så brutal och ärlig. Jag gillar hur skämten aldrig är övertydliga eller dras ut på, de liksom bara händer och sen går man vidare. Det är naturligtvis nästan omöjligt att göra en serie som handlar om ett nytt par och en graviditet utan att vissa specifika scener ingår, men i Catastrophe blir det aldrig förutsägbart och ingenting blir kliché.
Avsnitt 4 var ett av de bästa avsnitt jag sett någonsin. Allvar och komedi blandas till en så fantastiskt föreställning och i scen efter scen att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.
Sen har vi dessa fantastiska karaktärer. Rob började som en ganska stressad figur i första avsnittet och inte konstigt var väl det, när han hux flux insåg att han skulle blir pappa. Men han fick lära sig ganska snabbt dämpa den egna skräcken och låta Sharon få ängslas. Han tar på sig rollen som den förnuftiga och förstående, och den rollen spelar han så väl, och jag älskar hur han oftast är så pedagogisk i allt han säger med sin lugna empatiska röst. »That is great. For you. For me, something else is great.«
Sharon fortsätter dock att uttrycka sin stress på sitt direkta, lite smått oförskämda, men ändå ganska gulliga sätt. (Jag kan fullständigt förstå Sharons vidriga mardröm om kocken som av misstag, viftandes med kökskniven, ska hugga henne i magen. Köksknivar som oberäkneligt far runt i köket florerar i även mina drömmar.) Just när jag börjar tycka att Sharon är lite jobbig, lite väl rak, gnällig och på gränsen till otrevlig, och undrar när Rob ska få nog, då säger förstående empatiske Rob, med den mildaste och lite retsamma rösten, det perfekta: »You know you say a lot of shit to me, and I let you because you are pregnant, but you know after you have that baby, I’m going to be a fucking asshole to you!« Och hennes svar: »Thanks for the heads up!« Ja, den råa tonen mellan Rob and Sharon är urkul och mycket uppfriskande, och det är verkligen tur att de har samma typ av humor för annars hade den hör relationen inte varat.
Även birollerna, de så kallade vännerna Fran och Chris, visare sig vara lite djupare än vad som först framstod, och jag gillar att de just inte några bästa vänner (fast kanske är det ditåt det lutar). Tvärtom, i stället för en bästa vän eller ett gäng bästa vänner, så låter man Sharon ha några bekanta här och där, vilket är väl nog så vanligt kan jag tycka (åtminstone känner jag igen mig.) Scenen i omklädningsrummet med Rob och Chris är vansinnigt rolig. Det blir så förskräckligt intimt plötsligt med de två männen i det trånga utrymmet, så att Chris rökandes sin e-cigarett bara måste få erkänna sina svagheter för sin kanske nyfunne vän. Skämtet sväljs i stället för att basuneras ut, vilket gör det mer effektivt. »Are you scared of my sweet little bride? Well there is no shame in that.« »…Not for you«, adderas det tyst.
Som nämnts älskar jag den återkommande vanan att inte dra ut på skämten, inte betona dem så himla mycket, utan bara låter dem komma och gå. Som när Sharon frågar Rob, som precis har träffat sin svåger och svägerska för första gången, om han gillade hennes bror? »No.« Slut på scenen. Och så klichéerna som aldrig blir några sådana. Mötet med de blivande svärföräldrarna till exempel, något som alltid är underlag för komedi, och javisst, det blir precis lika obekvämt och ansträngt som det brukar vara i serier, men man anstränger sig inte att göra det roligt, utan det bara blir helt naturligt så. Och när Sharon får en massa information om Robs ex, Betsy, som hon inte vill ha, då gör hon inte som brukligt och låtsas att hon redan vet om allting, utan skäller helt enkelt ut Robs oförskämda mamma, vilket man bara önskar att alla blivande svärdöttrar gjorde. En annan händelse som skulle kunna kliché-behandlas är Fran och Rob’s kyss, men nix, ingen svartsjuka eller förvecklingar här inte. Men skratt? Jodå!
Jag älskar när karaktärerna får visa up andra sidor, som när Sharon släpper ibland sarkasmen, vågar vara sårbar och erkänna att hon aldrig gillat någon tillräckligt mycket för att skaffa barn med dem.
Avsnitt 4 var ett av de bästa avsnitt jag sett någonsin. Allvar och komedi blandas till en så fantastiskt föreställning och i scen efter scen att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Scenen med Sharon hos läkaren som säger att det finns en förhöjd risk för Downs Syndrom är bara början, »Why do I need to know that?« och fortsättning blir det när vi får höra den mycket trevliga, men ack så okänsliga sköterskan, ge nya besked, och igen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt Sharons reaktion. Pojken i klassrummet visste uppenbarligen inte riktigt heller. Sen avslutas det med Chris, som i så lättsam ton upplyser om pappans spelproblem och självmord att även Rob bara häpnar. Själv har jag stelnat till med uppdragna ögonbryn och öppen mun.
Jag älskar när karaktärerna får visa up andra sidor, som när Sharon släpper ibland sarkasmen, vågar vara sårbar och erkänna att hon aldrig gillat någon tillräckligt mycket för att skaffa barn med dem, och att är svartsjuk på Rob som har gjort det. Och Rob vars undertryckta frustration plötsligt bara pyser över under en video-konferens med cheferna i USA.
Slutligen måste jag påpeka att jag avgudade Sharons bröllopsklänning och jag medger omgående att Chris är mycket sexig i sin kilt. Jag älskar scenen när Fran sjunger till brudparet. Igen en sån scen som man inte drar ut på eller gör någon extra poäng av. Ja, hon sjunger länge och falskt, och både jag och gästerna och brudparet själva börjar skratta, men man låter ändå inte Fran egentligen göra bort sig. Scenen bara tar slut. För Sharon och Rob tär all oro och frustration, förväntningar och osäkerheten, till slut bara för mycket på båda och det hela slutar i en total katastrof, eller?
Det blir en säsong 2, det är dock oklart när, och det verkar som om den kommer utspela sig lite längre fram i tiden, kanske så som det var tänkt från början. Så tills dess, vad gillade ni mest med säsong 1?
De sista fyra avsnitten finns fortfarande kvar på SVT Play.