Anna-Karin: Måste bara säga att jag hade vidriga zombiemardrömmar inatt. Jag låg och snarkade säkert, men i min dröm var det som att jag långsamt förlorade min röst till förmån för zombiestön. Vaknade så jävla rädd.
Daniel: Fint att du tar ditt tv-tittande på blodigt allvar, Anna-Karin.
Anna-Karin: Jag är så jävla rädd för zombies. Att titta på Fear the Walking Dead är fucking KBT för mig. Mardrömmar är ett pris jag vet jag måste betala sen.
Sara: Det var fascinerande att läsa förra Fear the Walking Dead-cirkeln, om alla era apokalyps-förberedelser. Vattenfilter och snabbaste-vägen-ut-ur-Stockholm och sånt. Det var alltså lite på riktigt?
Man kan göra örtitusen snygga zombie-fejs med ruttet kött men inte finnar som ser verkliga ut!! Men jag fick på riktigt rå-ångest av hans prat om civilisationer som går under fort och allt det där.. Tänker mest på klimat-horrorn. Mådde dåligt!
Anna-Karin: För mig – ja, men jag var tvungen att sluta pga osunt.
Daniel: Klart det är på riktigt!
Anna-Karin: Jag hade en gräns: om jag på allvar funderade på att gå med i hemvärnet pga att man då fick ha vapen hemma, så skulle min kompis lägga in mig.
Daniel: Det jobbiga med att gå med i hemvärnet är ju att du vid en kris av zombiekaraktär troligen skulle kallas in, Anna-Karin. Du skulle alltså tvingas ställa dig i främsta ledet i stället för att fly.
Anna-Karin: Ok, nu pratar vi om tv-serien i stället! Jag gillade verkligen avsnitt två. Sjukt spännande genom hela. Vad tyckte ni? Jag kände genuin besvikelse när avsnittet var slut och hatade att det bara släpps ett i veckan. Jag ville bingetitta (trots mina mardrömmar).
Björn: Jag älskade andra avsnittet. Inser att jag nog är ännu mer Contagion-diggare än zombiediggare.
Anna-Karin: Hela sjukdomsutbrottet och samhällets kollaps?
Björn: Ja-a. Vilken otäck känsla. … och polisens övervåld.
Stefan: Fast jag vill se mer av olika personers första kontakt med zombies!
Anna-Karin: Verkligen och så var jag tvungen att googlemapsa Los Angeles. Det är sjuuuuukt stort. Fatta vad svårt att ta sig ut ur den staden. Alla vägar igenkorkade, zombies överallt.
Daniel: Känns som att det finns en tanke bakom att de förlagt serien där, stor kontrast till originalseriens genomgående landsbygd och småstäder.
Sara: Jag gillade det! Trots att jag har två genomgående känslor som inte är kompatibla med varandra:
- Jag tycker de förstår och greppar situationen orealistiskt snabbt.
- Jag blir frustrerad över att de inte pratar tillräckligt mycket klarspråk med varandra (och att inte alla fattar lika snabbt).
Anna-Karin: Precis, att de försöker undanhålla för varandra vad det är som händer? Får känslan av att det är så overkligt för dem, att de inte vågar berätta sanningen?
Stefan: Man tycker att de fattar långsamt, men hur snabb hade man själv varit?
Björn: Att de inte sa någonting till dottern/systern. Helt otroligt!
Daniel: Att folk inte pratar klarspråk med varandra är ju film- och tv-världens största brist överlag. Men jag tänkte på exakt samma sak i andra avsnittet, Sara.
Anna-Karin: Alltså, om det vore våldsamma kravaller i Stockholm skulle jag nog också fundera på att ta mig ut, zombies eller inte.
Stefan: Något jag funderade på var det här att åka ut i öknen: Vart åker man då?
Daniel: Jag tolkade det som att de har ett ställe i öknen.
Sara: Jag tycker alltså att de är mycket mindre förvirrade än vad som känns rimligt. Jag tror det skulle handla mer om förnekelse och förträngning i ett verkligt scenario. Mer grubblande. De accepterade väldigt snabbt att sonen dödat en snubbe, tex. Och bara gick vidare.
Björn: I förra avsnittet? Där såg de ju att snubben reste sig. Och, som förälder vill man nog att det ska finnas en rimlig förklaring, tänker jag.
Sara: Jomen., det är en sak att döda honom när han var en zombie. Men sonen dödade ju honom innan han blev en zombie också.
Stefan: Men det trodde de väl inte på först. Och när de kom till bilen var han inte kvar.
Anna-Karin: På rollspelspråk kallar vi det dekontextualisering: att karaktärerna hamnar i en sån konstig situation att varken de eller den som spelar den kan hantera det. Kanske är det nånslags zombie-dekontextualiserig: det är helt omöjligt att fatta vad som händer, så att man bara accepterar?
Stefan: Precis som när vi tittar. Vi bara accepterar allt ologiskt.
Björn: Mm, men tänker ändå att man rationaliserar det som förälder. Men just där är det lite svårt eftersom det i vissa scener går snabbt, i andra långsamt.
Sara: »Vi tar och överlever först, så kan vi gå i familjeterapi sen« typ.
Björn: Precis, och eventuellt ringa polisen! Inte nu, kaaanske senare!
Anna-Karin: Men mamman har ju fattat, men hon har inte processat att hon dödade sin chef. Som för övrigt är lik Barack Obama, tänkte ni på det?
Björn: Sant!
Stefan: Vad kall hon var när grannen kalasade på kalasfirargrannen.
Sara: Ja, det kändes rimligt tyckte jag. Med tanke på vad hon sett under dagen. Skydda-sina-egna-ungar-instinkten kom fram.
Anna-Karin: Kall? Jag läste chockad och liksom uppgiven. Typ jag vet vad som pågår, men kan inte förklara det eller stoppa det. Och om jag försöker göra nåt så kommer jag dö. Eller mina barn att dö.
Björn: Hur dog »Barack«?
Anna-Karin: Mamman dödade honom i skolan.
Stefan: Det fick vi aldrig veta… måste funnits någon mer i skolan.
Anna-Karin: Jaha, ni menar hur han blev zombie. Det fick vi aldrig veta.
Björn: Finns det något ord för att »döda« en zombie? Förslag emottages tacksamt i kommentarsfältet.
Daniel: Sorgligt med det där kalaset tvärs över gatan. Jag vet inte varför, men den lilla detaljen påverkade mig.
Anna-Karin: Mig med.
Sara: Dottern som grät för att ingen kom på hennes kalas. Klart det var sorgligt.
Daniel: Ja men redan när man såg att de förberedde, och man förstod vartåt det barkade hän. Jag började genast tänka på alla dessa kvällstidningsartiklar om barn som bjuder in till kalas och så kommer ingen, hua. Fast det är klart, om gästerna uteblir på grund av zombiesmitta så handlar det ju i alla fall inte om att man är impopulär.
Anna-Karin: Skönt ändå. Det är inte jag, det är zombies.
Sara: En liten lättnad, innan man blir uppkäkad av pappa.
Anna-Karin: En sak jag också funderade på var pojkvännen som blivit biten, men inte mer. Är det så att zombiesarna dödar eller smittar? Att om de lyckas bita så drar de sen? Eller hur funkar det?
Björn: Spoiler alert. I The Walking Dead är de redan smittade. Det »räcker« att dö.
för att bli zombie.
Anna-Karin: Jo, jag vet.
Björn: Men … de verkar ändå smitta för i The Walking Dead räcker det ju att kapa biten kroppsdel för att klara sig.
Anna-Karin: Men en zombie vill ju äta folk, va? Men pojkvännen hade ju bara blivit biten. Hade han lyckats skrämma iväg den, eller varför var den inte kvar i huset (det hade ju bråkats)?
Stefan: Om de lyckas bita vill de helst fortsätta äta hjärnan, och då blir det inga nya zombiesar.
Anna-Karin: Varför tog den bara ett bett? Och inte åt hans hjärna typ?
Stefan: Han lyckades väl smita iväg.
Sara: Han hade nog blivit biten och sen kommit undan. Antingen genom att döda zombien eller rymma.
Anna-Karin: Men det var ju krossat glas och sånt i hans hus. Men han kanske bara snubblat i feberyra?
Daniel: Kan ju hända att pojkvännen blev biten av familjemedlem, låste in sig varvid familjemedlemmen gav sig av på jakt efter nya byten.
Björn: Jag tyckte att pappan spottade upp sig rejält. Och dokumentärfilmarsonen – härlig!
Ida: Tycker inte ni det var konstigt att man plötsligt var på de våldsamma polisernas sida? Inte ofta man bara »men vad fan, engagerad människomassa som vill en hemlös väl!«. »Låt snuten göra sitt jobb! Gå hem!«
Björn: Haha, »Skjut då! Skjuuut!« Nä, ovanligt perspektiv.
Ida: »Skjut indie-bruden!«; »Pöbel!«
Daniel: Zombier ger oss nya perspektiv på tillvaron på allehanda sätt.
Sara: Jag tyckte det var rätt snyggt hanterat. Först mammans naiva kommentar om att »myndigheterna skulle informera oss!« där man genast var på konspirationsteoriungens sida. »Fuck the authorities!« Sen folkmassescenen där man bytte sympati: »De vet vad de gör! Lita på dem!«
Anna-Karin: Men vi måste reda ut: alla är hemma på grund av influensa, men alla har inte blivit bitna av någon? Är det liksom ett allmänt zombievirus som pågår? Eller?
Björn: Det verkar onekligen som att det är ett zombievirus. Zombiepandemi!
Anna-Karin: Och då kan vem som helst smittas när som helst?
Stefan: Killen på skolan hade ju koll i alla fall! Undrar om han kommer att vara med mer.
Ida: Tobias!!
Ida: Pojken utan ålder! Är han 12? Är han 52? Ingen vet!
Stefan: Haha.
Björn: »Knivungen«, eller som Sara kallar honom: »konspirationsteoriungen«. Bäst! Älskade stash-scenen i plugget.
Ida: Ja, heja honom!
Stefan: Det kändes så ledsamt när han gick ur bilen och sa »åk du«.
Stefan: Kändes som om han skulle mötas av en zombie-farbror i dörren.
Anna-Karin: Jag stör mig alltid på sminkade finnar. De ser så jäkla fejk ut.
Björn: Han måste vara med mer. Annars gör ju skaparna totalbort sig.
Ida: Ja, finnarna var sämst.
Anna-Karin: Klart han kommer vara med mer. De är ju väldigt tydliga vilka som är statister och vilka som är folk vi kommer få se mer av.
Sara: Haha, jag tänkte också på finnarna!
Ida: Man kan göra örtitusen snygga zombie-fejs med ruttet kött men inte finnar som ser verkliga ut!! Men jag fick på riktigt rå-ångest av hans prat om civilisationer som går under fort och allt det där.. Tänker mest på klimat-horrorn. Mådde dåligt!
Sara: Anna-Karin: PoC = statister som dör, vita = får vi se mer av!
Anna-Karin: Det är tråkigt.
Björn: Hal is nu … men … PoC? Jag tänkte inte på finnarna.
Sara: People of color! Sorry. (Seriöst så tyckte jag det var häpnadsväckande hur alla de svarta rollfigurer som hade repliker i de två första avsnitten direkt blev zombier, men jag såg att ni tog upp det i förra texten så vi behöver inte ta det igen.)
Daniel: Men är inte det här snacket om influensa bara en reaktion på att folk inte dyker upp på sina jobb och man antar att de är hemma och är sjuka? Det har väl inte funnits något i The Walking Dead-världen hittills som indikerat att det skulle ha startat med något sorts allmänt, mer eller mindre luftburet virus?
Stefan: Nej. det är ju ingen som vet någonting, så allt är bara teorier.
Björn: Men grannen som packade bilen hostade och snörvlade också.
Anna-Karin: Ja, är det inte underligt!
Daniel: Eller ja, luftburet har det ju alltid varit så till vida att alla är smittade på det här sättet att man blir zombie efter att man dör, men inte att man skulle insjukna direkt?
Anna-Karin: Hade han blivit biten? Fått zombieblod i sig?
Björn: Ingen vet!
Stefan: Har de gjort det i The Walking Dead? Hostat alltså?
Björn: Näe, där var ju den epidemin över, tänker jag. De går aldrig in på det. Väl?
Anna-Karin: Jag antar att vi kommer få några svar ändå.
Daniel: Nej, där har det ju aldrig hostats, men det skulle ju kunna vara så som Björn skriver, att epidemin är över, alla som inte har viss immunitet är redan döda/zombier.
I vanliga The Walking Dead alltså. Men om så är fallet borde ju några av dem vi nu introducerats till i serien också plötsligt insjukna, verkar ju osannolikt att de alla skulle vara immuna.
Stefan: Ja, är det någonting man lärt sig av The Walking Dead är väl att alla är smittade, men det är först när man dör man blir en zombie. Bett eller inte. Eller har jag lärt mig fel?
Daniel: Nej, så är det, Stefan.
Anna-Karin: Ok, så influensan är hittills ett mysterium?
Björn: Jepps, influensan är ett mysterium.
Björn: Polisen som stashade vatten var också spännande. Snacka om att missbruka sin tjänsteställning!
Anna-Karin: Ja, vad visste han?
Stefan: Polisen skulle ut i öknen.
Daniel: Jag tror inte att man ska tolka hans vattenflykt som något mer än att han insett att allt var på väg att gå käpprätt åt skogen.
Sara: Jag skrattade högt åt »Det här är en katastrof! … Vi tappar ligans bästa spelare!«-kommentaren på radion. Kändes som känga mot sportfolk.
Björn: Underbart, Sara!
Stefan: Ja, haha!
Daniel: Zombieutbrott drabbar faktiskt lagsporter hårt.
Ida: En grej till om sminket: vad konstigt det känns att se alla zombies o-ruttna!
Stefan: Fräscha zombies.
Ida: Man är ju van vid saggigt kött och hud i strimlor, benpipor som tittar fram och allmän dålig look. Nu är det ju vanliga människor som går lite släpande bara! Får mycket mer statist-känsla!
Dock – när man tänker på det så borde ju zombiesarna i The Walking Dead efter så många år knappt orka hasa sig fram!
Björn: Mm, men ögonen är lite annorlunda, känns det som?
Ida: Men kanske inte finns ärke-zombiesar kvar!
Sara: Ögonen är simmigare.
Ida: De kanske har inofficiella statusskillnader »jag kanske är mer rutten, men jag var med från dag 1!«
Björn: Haha.
Daniel: Undrar hur länge en zombie håller, under optimala förhållanden.
Stefan: Ja de blir väl svagare med tiden, har jag fått för mig.
Ida: Borde gå snabbare i varmt klimat. »Åh nej *has has* det är rötmånad! *tappar ben*«
Björn: Förresten, mamman som såg den hemlösa som polisen skjutit. Varför blev hon så uppjagad av det?
Stefan: Hon insåg väl att exet pratade sanning.
Sara: Det var ju inget vanligt ansikte direkt. Lite läskigare.
Ida: Den rörde väl på sig. Som Fingal Olsson.
Björn: Gjorde den det? Måste kolla igen.
Daniel: Nu förlorade ni alla under 45.
Ida: Hehe.
Sara: Hahaha Fingal Olsson!!! (Är under 45).
Stefan: Poliserna verkade ju ha förstått att de måste träffa huvudet. (Med tanke på polisentjejen som sköt indiezombien).
Björn: Den rörde inte på sig, vad jag kan se. Skjuten i ögat. Plus, hahaha, Fingal! (Är över 45…)
Stefan: Precis. Annars hade hon ju skjutit i benet.
Björn: Blev larvigt glad när hazmat-gänget kom också. Apropå Contagion-/De överlevande-känslan.
Sara: Jag ser fram emot fortsättningen. Hoppas att familjerna inte hålls separerade allt för länge.
Björn: Precis, vill nya och gamla familjerna ska behöva samsas. Lite 2000-tal, så där.
Anna-Karin: Allt som allt: sugen på mer. Precis som det ska vara.