Skräckfilmsfestivalen FrightFest i London har funnits i femton år. Jag har besökt den fem gånger och kommer nog fortsätta tills den antingen läggs ner, eller jag dör. Det är en underbar liten filmfestival som satsar lika mycket på gäster och publikens välbefinnande som filmerna. I år större än någonsin, med ett utbud som lätt matchar stora festivaler som Sitges eller Fantasia. Därmed inte sagt att allt är bra, men det är ju lite det som är grejen med filmfestivaler: att vaska fram guldrullarna. I år såg jag tre filmer som kommer att ligga på många årsbästalistor när året kommer till ett slut.
Turbo Kid
Vissa filmer tycker man om, andra filmer älskar man så mycket att man vill skaffa barn med dem. Turbo Kid är en sådan film. När en av festivalens grundare, Paul McEvoy, presenterar den som »filmen ni alla väntat på!«, jublar den fullsatta biografen, för alla håller ju med. Turbo Kid är the shit! Filmen var från början tänkt som en del av skräckfilmsantologin ABC:s of Death, men utvecklades istället till en långfilm. Bra gjort tycker jag och alla andra som älskar den här typen av grindhouse-influerade filmer, till exempel Hobo With a Shotgun, Father's Day och Machete.
Jag har hyllat trailern tidigare här på TVdags och filmen är egentligen bara en extra lång trailer med synthigt soundtrack av Montréal-bandet Le Matos. Serietidningar, rosa bubbelgum, överdrivet våld och BMX-cyklar i en retro-dystopisk framtid. Men allt är inte bara yta, här ryms även en rörande liten historia mellan två ensamma människor som på randen till jordens undergång vågar bli kära i varandra.
We Are Still Here
Debutanten Ted Geoghegan hyllar sina rötter med en långsam skräckfilm av klassiska mått. Ett passionsprojekt som kommer få fans av italienskt 70/80-tal att gråta glädjetårar av blod. We Are Still Here är ett superbt, nästan matematiskt, hopkok av smala, snygga referenser. Allt från Fulci, Don't Look Now, Ti Wests House of the Devil och en nypa spicy Lovecraft smälts ner till årets mysigaste slow burn-skräckis.
I huvudrollerna ser vi Barbara Crampton – med filmer som From Beyond, Re-Animator och You're Next bakom sig känns hon nästan som en referens i sig – och Andrew Sensenig. Ett medelålders par som flyttar ut på landet, New England, för att glömma sonens död. Men huset bär på en hemlighet och snart klättrar brända kroppar upp ur källaren för att bjuda in till grillparty. Otäckt som fanken fast samtidigt med en typ av torr humor som passar bra till scones och en kopp te. Dessutom får vi se Larry Fessenden som gräsrökande hobbymedium äta upp en strumpa och bli besatt …
Hellions
Bruce McDonald som slog igenom för ett tag sen med den rätt unika Pontypool – om ett slags virus som smittar med hjälp av ljudvågor – är nu tillbaka med Halloween-skräckisen Hellions. Här får den unga Dora Vogel reda på att hon är gravid och bestämmer sig för att stanna hemma istället för att gå ut och ropa »bus eller godis« med sina knarkiga vänner. Ett sunt beslut som tyvärr slår bakut och slutar med att hon tvingas barrikera sig i huset och slåss mot Halloween-utstyrda monsterbarn som vill åt hennes ofödde. Inget speciellt kanske, om inte McDonald skruvat upp surrealismen till max, bland annat så synkas filmens utseende i takt med att den blir mörkare.
Med hjälp utav x antal färgfilter och ett skruvat, tokigt soundtrack känns Hellions som en eskalerande mardröm att fastna i. Ett sjusärdeles försök att skrämmas efter en annan slags modell än den vi som publik är vana vid.
Turbo Kid går att köpa på DVD/Blu-ray import från och med 5 oktober (och släpps i Sverige 23 november), We Are Still Here släpps 19 oktober och Hellions 26 oktober (båda import).