I kväll är det premiär för House of DVF, där kultdesignern Diane von Fürstenberg tar sig an tio unga modeintresserade kvinnor för att se vem som kan bli hennes adept och ambassadör för märket. De ska vara »vanliga tjejer« som får lära sig alla delar av företaget och branschen och imperiet. (Vanliga råkar betyda att de är modeller och modebloggare och stylisters och så, men visst.)
De unga tjejerna är förstås lite skadade av att ha sett varenda tävlingssåpa de senaste tjugo åren, och är kanske inte utvalda för att vara snälla och rara, men de äldre proffsen kommer ha noll tålamod med deras bullshit.
Klassiskt format, absolut. Upplagt för drama, självklart. Men det verkar ändå som att Diane faktiskt gillar idén, och inte bara övertalats (eller själv bestämt) att göra serien för att märket behöver ett nytt varv synlighet. Det är på något paradoxalt sätt najs att hon själv är med ganska lite – hon jobbar faktiskt, och har inte tid att vara med hela tiden. Det känns som en bra balans mellan att kamerorna bara är där, och lite lagom reality-fusk. Jag gillar när Diane säger att den som får jobbet kommer ha ett riktigt jobb, med en lön. Jag kan tänka mig att det lätt blev konflikter mellan henne och produktionen när de vill göra bra TV och hon hade principer. De unga tjejerna är förstås lite skadade av att ha sett varenda tävlingssåpa de senaste tjugo åren, och är kanske inte utvalda för att vara snälla och rara, men de äldre proffsen kommer ha noll tålamod med deras bullshit.
Det är faktiskt mode, faktisk verklighet, och faktiska människor. Lite manus, visst, men mer äkta än mycket annan reality. Bring it, DVF.