Fina filmminnen sparar man inom sig som små skatter, hemska filmminnen behöver man inte spara: de våldgästar ens hjärta och lämnar en aldrig. Alltså »hemska« som i skrämmande, läskiga, kusliga, ruggiga. Som i Terror på Elm Street. Wes Cravens enligt mig bästa film. Eller är det Last House on the Left, The Serpent and the Rainbow, Scream eller kanske till och med Wes Craven's New Nightmare? Spelar det någon roll egentligen, alla är ju briljanta. Wes Craven var en jävligt bra regissör, när han nu gått bort – som ännu en filmhistorisk gigant – känns det som att min värld krympt lite.
To avoid fainting, keep repeating, It's only a movie, only a movie, only a movie …
Jag såg Terror på Elm Street ensam lite grann som ett mandomsprov när jag var tolv år gammal. Fingret på pausknappen om mina föräldrar skulle komma in. Det kanske de borde ha gjort, kanske det hade gjort mig till en annan människa och inte den VHS-knarkande nörd jag istället utvecklades till. Jag har delvis Wes Craven att skylla min dåliga ekonomi på, Craven och Gula tidningen – dåtidens primära filmsamlarforum – en samlarmani som idag handlar mer om »crowdfunding-perks« och out of print blu-rays. Ändå så älskar jag honom för det. Hur fattigt och banalt det än låter så gav han min ungdom ett värde.
Jag minns promenaderna upp till vårt lilla postkontor, där jag hämtade upp förbjudna kassetter från hela landet. Avin var guldbiljetten till ett expanderat känsloregister. Att se på film då var så mycket mer än att »bara se på film«. 50 procent av upplevelsen hade att göra med uppskruvade, nervösa förväntningar. Innan jag såg Last House on the Left hade jag till exempel redan tapetserat väggarna med postern – To avoid fainting, keep repeating, It's only a movie, only a movie, only a movie … – och urklippta Fangoria-bilder. Jag hade läst allt, men visste inte om jag var redo … Last House on the Left, också kallad Krug & Co, The Night of Vengeance, Sex Crime of the Century, är och förblir en av mitt livs starkaste filmupplevelser. David Hess som Krug – intressant trivia: namnet kommer från en av Cravens mobbare – är ondskan personifierad, ingen lyckoträff precis, Hess fortsatte att sprida sin ondska i filmer som House on the Edge of the Park och Hitch-Hike.
Last House on the Left är Wes Cravens första film, den banade väg för en herrans massa »Last House on the …«-filmer. Varav Roger Watkins Last House on Dead End Street är den bästa. Craven själv övergav realismens sexualsadistiska pessimism och fortsatte med pur underhållning. Filmer som Deadly Friend, Shocker, The People Under the Stairs, Red Eye är kanske inga filmer att dö för, men de är förbannat underhållande. Kanske det bästa man kan säga om en regissör.
Wes Craven, jag träffade aldrig dig, ändå så har dina monster bott under min pojksäng i flera år. Du fick mig att vilja känna på mörkret och älska film. För att du älskade film. Jag hoppas att du sover gott nu och att mardrömmarna lämnat dig. Ikväll ser jag på Terror på Elm Street.