Tredje säsongen av Hannibal har lagt fokus på stil. Man har övergett nästan alla försök till ett normalt narrativ. Den story som funnits har känts vag, ogreppbar som en kraftig dröm. Karaktärerna har transformerats till snajdiga seriefigurer utan tillstymmelse till styrsel, lämnade fritt att flyta runt i världens snyggaste tv-universum. Med ett undantag så klart, Hannibal. Han känns mer och mer som den fasta, psykopatiska, punkt kring vilken serien cirkulerar. En fast punkt med rörliga marionetter. Det som tidigare enbart antytts har med säsong tre blivit verklighet: det är Hannibal det handlar om.
Till och med inspärrad – någon som kan förklara utseendet på den där cellen för mig förresten? – skuggar han med lätthet självaste Mimer och hans visdomar. I och med detta har nu även serien hunnit ikapp film-franchisen. Lite roligt hur alla springer till Hannibal för råd hela tiden. Fast det hade ju varit lite roligare om de bett om recept till dagens söndagsmiddag än information om den där pretentiösa draken. För är det något Hannibal kan så är det mat.
Det bästa, och värsta, har jag sparat till sist. Sanguinaccio dolce. Grisblod, mjölk och choklad.
Matlagning har det dessvärre rådit brist på denna säsong. Nu säger ni kanske att den ändå osar av mat, ja visst gör den det, – ibland luktar jag på min dator mitt i ett avsnitt – den har en slags kulinarisk stil som frångår det bokstavliga och istället riktar in sig på att fånga känslan av mat. Som Bedelias rutinmässiga besök hos den lokala slaktaren, hur blodet droppar från gässens näbbar och golvplankorna krafsar på tystnaden. Dammet som inte yr, men brusar upp i solljuset som letar sig in genom dörröppningen. Boucheriet blir till en slags portal för Bedelia, ett rum med tystnad och för självrannsakan. Som för oss tittare.
I alla fall, detta sofistikerade sätt att laga mat på – utan att egentligen laga mat – har försvårat 
»Hannibal lagar mat«-serien. Tack och lov har det gjorts undantag. Det bästa, och värsta, har jag sparat till sist. Sanguinaccio dolce. Grisblod, mjölk och choklad.
En efterrätt som härstammar från Italien, där man för länge sen levde som kött-hipsters på Södermalm gör i dag. Man förverkade allt kött på djuret man dödade, inte för att det var coolt och trendigt, utan för att kött var näring och man kanske inte hade så mycket pengar.
I dessa tider av påvert leverne kom det sig naturligt att man efter att ha ätit sig mätta på trynen och ister, lade locket på med hjälp av en av de märkligaste efterrätter jag någonsin stött på. Men samtidigt en av de snyggaste, i alla fall när Hannibal lagar den – i avsnitt åtta, The Great Red Dragon.
Mitt tillagningsförsök kanske tappar estetiskt, men jag är ändå nöjd med slutresultatet. Grisblodet i sig blev en dubbel utmaning. För det första var det svårt att skaffa – att erhålla färskt, varmt, visade sig omöjligt – »beställningsvara« är bara förnamnet. För det andra har jag ända sen Carries blodbad, i De Palmas film med samma, närt en slags blodsfobi. Jag har alltid hatat blodpudding och blodkorv, samtidigt som jag älskat choklad, Roald Dahls Kalle och chokladfabriken var min slags porr när jag var tonåring. »Laga mat som Hannibal«, eller kanske »Laga mat som Hannibal, som terapi«?
Efter att ha terroriserat, vänligt men bestämt, slaktarna i Hötorgshallen fick jag slutligen tag på en liter fryst grisblod, 80 spänn! Receptet är annars enkelt, långt ifrån den snobbiga inköpslistan jag vant mig vid tidigare.
För att laga en Sanguinaccio dolce behöver du:
- 2 dl färskt grisblod (kalvblod går också bra)
- 2 dl gräddig mjölk
- 1 dl socker
- 100 gram mörk choklad
- 1 stång kanel
- Skalet från en apelsin
Börja med att blanda ljummet blod med kall mjölk. Som att måla en tavla. Låt blandningen sjuda upp i en tjockbottnad kastrull. Rör ner socker och hackad choklad, rör om tills ingredienserna tjocknat och fått en fin konsistens. Släng i kanelstång och apelsinskal. Låt sjuda i fem minuter och häll sedan upp i snygga apelsinformer. Garnera gärna med ett par italienska Lady Fingers. Läckert!