När jag först hörde talas om Sextemplet i samband med premiären blev jag sugen. Jag blir alltid sugen på att se dokumentärer om swingers. Just därför blev jag också rätt besviken när jag fick reda på att den inte bara skulle handla om swingers utan även om teaterdirektören Robins kamp för att få Norrköpings kulturklenod Arbis på fötter igen. Det var inte riktigt det jag kände för just då. Jag var på swingers-humör och hungrade efter fryntlig nakenhet, okomplicerat sex mellan goa människor och kommentarer som »utan kläder är vi alla likadana.« Samt det obligatoriska barbröstade barhänget där färskingarna introduceras för de gamla och blir förförda av den loja villigheten.
Sextemplet går en helt annan väg.
När jag nu ser den i samband med kvällens visning så handlar det fortfarande om goa, naturliga – oftast muskellösa [sic!] – människor som har sex med varandra, men desto mer om folk som har problem med just detta. Fördomar och terror gentemot de som sköter sig själva och vågar leva livet på sitt eget sätt.
Vad är väl bättre för profiten än en raffig burleskshow med lokala förmågor samt Sveriges största swingers-träff inspirerad av Eyes Wide Shut? Inte mycket.
Sextemplet börjar med att Christian vandrar runt med byggkläder i askan efter swingers-klubben Adam & Eva. Han plockar upp resterna av en matta och brister nästan ut i gråt. En del av hans liv har tagits ifrån honom. Samtidigt får vi följa Robin och hans ständiga jakt efter nästa obetalda räkning. Teatern går inte bra, något måste ske. Och vad är väl bättre för profiten än en raffig burleskshow med lokala förmågor samt Sveriges största swingers-träff inspirerad av Eyes Wide Shut? Inte mycket.
Christian och Arbis tar hjälp av varandra för gemensam problemlösning. Robin får en hyresgäst och Christian får en ny lokal. Win-win? Nja, inte för Norrköpingsborna – de som blir intervjuade, i alla fall – som muttrar och förfasas över stadens rykte och barnens välbefinnande. För i Norrköping kommer fortfarande storken med bebisar och sex är Satan och Ecstasy. Det är så klart roligt att skratta åt gammelgubbarna och gammeltanterna – som i det här fallet är unga kvinnor – men egentligen är det inte så värst roligt. Arbis och Christian betraktas som freaks – av de egentliga freaksen – och resan blir mer jobb än fest för dem båda.
Sextemplet är en rätt liten dokumentär om rätt vanliga människor med stora problem, de är skildrade på ett sympatiskt sätt, dock lite väl ytligt. Det är problemet med Johan Palmgrens film. Man får inte reda på så mycket om de båda huvudkaraktärerna, speciellt inte Christian. En djupdykning i deras liv hade höjt Sextemplet utöver det »mysdokumentära« – som visserligen är trevligt – och antagligen gjort den mer intressant.