»Stilmässigt var 1520-talets England något av en katastrof, i synnerhet när det gäller herrmodet«, skrev ypperliga filmrecensenten Helena Lindblad i DN Kultur 2015-06-19 med anledning av premiären för det nya kostymdramat Wolf Hall.
TVdags beg to differ.
På ett höviskt och ödmjukt vis. För visst, det faktiska 1520-talets herrmode kan mycket väl ha varit visuellt fyrkantigt och övertungt symboliskt. Men det fiktiva 1520-talets herrmode, synnerligen i The Tudors – den tv-serie som senast berörde det engelska huset Tudor och den ökände kung Henry VIII – är lika raffinerat, lustfyllt, gränsöverskridande och bombastiskt som fyrverkerier ur en påfågelstjärt.
Skilda stilvärldar för en och samma kung således. Mycket stilmässigt intressant. Särskilt som de olika gestaltningarna Wolf Hall och The Tudors genom sina estetiska skillnader påminner om själva stilfejden mellan puritansk minimalism och katolskt överdåd som dolde sig i den religions – och maktstrid i vilken tv-serierna om Henry VIII utspelas. Det är en blodig historia som går ända tillbaka till det estetiska maktbråket om adliga röda eller vita rosor.
Hursomhelst!
Så här kunde det se ut i det faktiska 1520-talet när Henry VIII skulle draperas i symboler:
Såhär ser Henry VIII ut i Wolf Hall (2015):
Och såhär ser Henry VIII ut i ett reklaminslag för The Tudors (2007–2010):
I den röda ringhörnan har vi så: The Tudors – en suggestivt sexualiserad såpa med skandalomsusade Jonathan Rhys Meyers i sitt livs roll som kung Henry VIII – en mycket amerikansk melodram med drag av pompös skräckopera. Som när Rhys Meyers till tonerna av Trevor Morris Henry eats the swan äter ur bröstkorgen på en vit svan – med händerna. Det är ödesmättat, symboliskt, köttsligt och sakralt. Ja, nästan som en dunkel midnattsmässa.
Och i den vita ringhörnan: Wolf Hall-författaren Hillary Mantels fiktiva storverk om det politiska geniet Thomas Cromwell – ett mycket brittiskt kostymdrama som gestaltas som ett slags Historieätarna i vilket kläder, mat och ljussättning á la Barry Lyndon bildar en estetisk hybrid mellan dokument och teater. Det är snyggt och återhållsamt. Sparsmakat. Detaljrikt och stämningsmättat. Ja, nästan Lutherskt.
Frågan ni ställer er är förstås om de här fiktionerna och den faktiska historiska kontexten har någon gemensam stilmarkör? Svaret är: Ja. Nämligen: Fjädrar. I hatten, i örat, i pennan, på tallriken – eller varför inte den jaktfågel som kläs i stilren omoralisk huva för att bäras på arm eller handske:
Alltså: utan falk som accessoar i herrmodet under 1520-talet hade Roxy Music och albumet Avalon aldrig varit sig likt ca 460 år senare:
Swooon.