När jag recenserade de fyra första avsnitten av Bosch i februari var jag positiv men ändå uppenbart ljummen. Jag såg kvaliteterna, men kände inte riktigt att jag kom in i den ärrade Los Angeles-kriminalarens värld som författaren Michael Connelly berättat om i snart 20 böcker. Resten av avsnitten blev liggande osedda.
Men så hade jag tre ensamkvällar framför tvn utan något inbokat att se. Sex avsnitt återstod, vilket jämnt fördelat gav precis vad den här utarbetade småbarnsföräldern orkar med – två doser Harry Bosch per kväll.
Och jösses vad glad jag är att stjärnorna formerade sig så gynnsamt i min tv-soffa.
På andra försöket grep Bosch verkligen tag i mig, och jag började ömma för den avige LA-polisen.
För på andra försöket grep Bosch verkligen tag i mig och jag började ömma för den avige LA-polisen i Titus Wellivers välspelade skepnad. Berättelserna jag till en början tyckt spreta om vad som sker med barn som behandlas illa och försummas utvecklades och bands samman mellan 70-tal, 90-tal och nutid och fördjupade bilden av personen Bosch. Likaså tilläts den omgivande världen ta allt större plats, aldrig inträngande med risk att fokuset på kriminalfallet ska tappas, men maktintriger, kärlek som slår slint och familjerelationer som sakta tinar är trådar som fördjupar världen Bosch lever i.
Eller snarare skaver sig igenom. För lycklig är han inte, man behöver bara se honom gå, Bosch liksom krummar sig fram genom korridorerna på polisstationen, det verkar värka när han vandrar genom den skit världen kring honom består av. Nu är det visserligen långtifrån ett unikt drag hos en deckarkriminalare, men Welliver lyckas undvika att göra sin Bosch till en karikatyr, han verkar ta rätt god hand om sig själv, håller snyggt och prydligt hemma, har till och med hyfsad inredningssmak och dricker inte mer än måttligt. Och han strävar för att bli bättre! När hans exfru och dotter kliver in i handlingen i andra halvan av säsongen mjuknar mitt hjärta betydligt, sådan är jag nu för tiden, in med lite familjemys och jag är såld direkt.
De observationer jag drog i min första recension kvarstår i sak. Jag trodde inledningsvis att jag slog mig ned för att se en serie som skulle likna The Killing i ton, men fann i stället ett verk som funnit sin inspiration i 90-talets deckarserier – något som seriens svenske producent Henrik Bastin flera gånger själv poängterat. Men där jag i inledningen av serien såg detta som en brist, är det ett grepp som nu när jag ser resten av serien växer på mig. Särskilt mycket av den uttalade inspiratören Murder One vet jag dock inte om jag ser, men här finns tydliga ekon av NYPD Blue (Titus Welliver hade för övrigt mindre roller i båda dessa serier) och Homicide.
Samtidigt känns det onödigt att droppa jämförelser, Bosch hittar snart sitt eget, närmast tidlösa läge, där det trots att vi uttalat befinner oss år 2015 är helt naturligt att de flesta går omkring med flipskärmsmobiler. Sött på något vis.
Några avslutande noteringar:
• Serier som inte görs primärt för tablå-tv brukar bjuda på rätt varierande längd av avsnitten under säsongernas gång, och då i regel genom att lägga på tid från de »normala« 42-43 minuter som networkdrama brukar ligga på, Netflix och HBO klockar ofta in på uppåt en timme för sina egenproduktioner. Amazon väljer dock att i vissa avsnitt gå åt andra hållet med Bosch, näst sista avsnittet är till exempel inte mer än 38 minuter.
• Harry Bosch delar hittills kärleksintressen med Jack Bauer till hundra procent, såväl Annie Wersching som Sarah Clarke har haft stora roller i 24 som Renee Walker och Nina Myers. Låt oss hoppas att Bosch inte börjar likna CTU-agenten på fler sätt, jag må älska Jack Bauer, men maken till trasig hjälte har väl världen sällan skådat.
• Säsong två har just börjat spelas in. Likt första säsongen, som byggde på Connellys böcker Dockmakaren (The Doll Maker) och Dödens stad (City of Bones), kommer flera titlar att utgöra grund för berättandet, enligt uppgift Återkomsten (Trunk Music), Fallet (The Drop) och lite från Den sista prärievargen (The Last Coyote).