Av allt att döma rör vi oss in i Frankensteins tidevarv. När Mary Shelley för knappt 200 år sedan skrev sitt magnum opus visste hon emellertid inte att framtidens reanimerade varelser skulle ha mer gemensamt med hennes vän Lord Byrons dotter, den ständigt förbisedda datorpionjären Ada Lovelace, än resultaten av Shelleys egen ivrigt experimenterande vetenskapsstudent till huvudperson. För monstret i detta den moderna Frankensteins tidevarv är inte av kött och blod, eller skapat av vetenskapsmän. Istället bor vårt moderna monster i maskinen, skapat av programmerare och ingenjörer.
I juli skrev Stephen Hawking, Elon Musk och över tusen forskare inom artificiell intelligens ett ödesmättat öppet brev för att varna om hur artificiellt intelligent system är möjliga inom bara några år och hur de kan »betyda slutet för den mänskliga arten«.
I våras ägnades en FN-konferens till att diskutera så kallade »mördarrobotar«, vapensystem som har funktionen att gå till attack utan mänsklig inblandning. I juli skrev Stephen Hawking, Elon Musk och över tusen forskare inom artificiell intelligens ett ödesmättat öppet brev för att varna om hur artificiellt intelligent system är möjliga inom bara några år och hur de kan »betyda slutet för den mänskliga arten«. Och på bio väcks ånyo nu i sommar det artificiella medvetandet Skynet i Terminator-filmerna. En film på samma tema som dessvärre aldrig nådde vita duken i Sverige är Alex Garlands omtalade Ex Machina.
Frankenstein i denna Garlands Promethues-tolkning heter Nathan (Oscar Isaac). Han bor i en hypermodern, bunkerliknande bostad långt från civilisationen och är grundare av det sociala nätverket Bluebook. Monstret, spelat av Alicia Vikander, heter Ava – en halvdiskret eufemism för både det matematiska geniet Ada Lovelace och urmänniskan Eva. Hon lever instängd i Nathans kala betongfort och har ett medvetande skapat utifrån en ocean av metadata, utvunnet ur Nathans Facebook-klon. I mötet med en utvald programmerare, Caleb, ska hon utsättas för ett Turing-test, en utvärdering för att avgöra hennes mänsklighet, om hon går att skilja från en person av kött och blod. Ur detta triangelspel vecklar Alex Garland en suggestiv feberdröm där gränserna mellan människa och maskin, monster och överlevare suddas ut
Med kala interiörer och ett stilistiskt färgsatt foto tar ett möte mellan det hyperteknologiskas sterilitet och det mänskligt pulserande äcklet i form av osäkerhet, självdestruktivitet och emotionella drifter. Det är ett möte mellan människa och maskin i romantikens tecken, både i amorös och idéhistoriska bemärkelse.
Och precis som i Frankenstein är det i Ex Machina tydligt hur människan präglar sin skapelse med sitt eget mörker. Dels, som i Mary Shelleys version, genom bortstötning och aversion men framförallt genom vår förmåga till ondska. Avas mänsklighet förblir, i förhållande till Calebs och sin skapares dito, höljt i dunkel. Istället utmärks det i viljan att göra sig kvitt förtryck, att vara fri. Ur det föds en mörk desperation, lika mänsklig som otäck.
Där vilar en skräckblandad förtjusning inför samtiden, och framförallt framtiden, som blir en direkt parallell till romantikens behov av att fylla den tekniska världen med känslor och empatisk mening. Samtidigt finns i Ex Machina en tydligt symbolisk illustration över hur vi själva rör teknologin i en romantisk riktning. Hur vi vill fylla maskinerna med mänsklighet, med känslor, själ och metafysiska värden. Ur det strömmar en rad konsekvenser och uttryck av ambivalens Garland använder för att trycka såväl publiken som sin protagonist in i ett obehagligt hörn. Väl där finns bara en konfrontation med människans minst sympatiska drag, och likväl en illustration av hur värden som känslor, empati och själ är lika sammanlänkande med våld och makt som skönhet och värme.
Kanske är det där skräcken inför »mördarrobotarna« finns, i mötet med förtryckets våldsamma natur. Kanske bor monstret i maskinen, men kanske bor monstret även i oss alla.
Ex Machina finns på dvd, blu-ray och vod.