Finanskrisens år 1992 blåser en förförisk och bitterljuv medelhavsvind genom den västerländska populärkulturen. De Tre Tenorerna Pavarotti, Domingo (Och den tredje gubben) sjunger så att flugorna snurrar i takt med en stegrande ilska hos Europas operasnobbar. De sjunger sig ända in i Norden. Ute i den svenska landsbygden slår pizzeriorna upp som blommor i en allt vanligare fauna av fejkade fresker och färgglada kopior av takmålningar, deg och tomatsås med namn efter vulkaner. Det är den gamla drömmen om ett drömmarnas land i grynigt eftermiddagsljus, tvättlinors fladdrande lakan och knastriga radioapparater i öppna fönster som materialiserar sig i takt med den mobila telefonin.
En nästan minutlång scen där en Porsche Carrera i silver bränner genom ett nattligt Rom. Kan modernitet bli mer lockande?
Efter VM i fotboll 1990 skär den fiktiva bilden av Italien som en förgiftad dolk genom klassklyftorna i Sverige. Skrivande män i trånga kulturkoftor sugs på nytt ner i Europas stövel via Byrons litterära underströmmar men söker sig nu på modernt manér till ett Italien i skräckblandad förtjusning inför mörkrets och korruptionens ekonomi: blod, bilbomber, kvinnohat, mord och fullkomlig patriarkal makt. Och lika ohjälpligt som nattfjärilar till ljuset dras skribent efter skribent – på ett eller annat sätt – in i skuggvärlden de skildrar och återvänder hem med alldeles egna spel och herrsystem att pynta det redan mossiga Gustavianska kulturlivet i Stockholm med.
Resten av det svenska kulturkapitalets sfärer svärmar för Italien via den nya lasertekniken. De dras till den italienska mannen i CD-spelaren: klädd i vit skjorta, svart väst, svarta byxor, uppknäppt röd scarf och hästsvans – öser Eros (Ramazzotti) hesa texter om kärlek över massorna likt en postmodern Don Giovanni. Förförelsen är kongenial med vad som väntar både Sverige och Italien. För samtidigt, i skuggorna från cypresserna, drar politikens vinslaka fallos den Italienska statsmakten till höger. Och Sverige gör förstås som man gör när man är i Rom – man gör som män gör i Rom. Snart ska F-skattesedlarna flaxa som fanor för vinden.
I den här hopklistrade kontexten ser det ut som en tanke att Mauro Scocco samma år släpper albumet »Ciao!«, en titel som lika mycket antyder en välkomnande hälsning som ett farväl. Nåja. Fonden här ovan är taffligt målad, rekvisitan lånad och scenen missfärgad av fiktivt blod. Men 1980-talet är hursomhelst över och den italienska Neo-renässansen kan börja! Ferrari producerar sin vackraste sportbil: Ferrari Testarossa.
Och ingen bryr sig om vad som händer på Balkan. Det är i detta kulturella och politiska landskap tv-serien 1992 utspelar sig. Avanti!
Om seriens kvaliteter som berättelse får andra orda om. Här koncentrerar vi oss på det förföriska. Som den nästan minutlånga scen där en Porsche Carrera i silver bränner genom ett nattligt Rom. GSM-mobiler. Och framför allt på seriens två förförare:
Förföraren Leonardo
En minst sagt moraliskt flexibel filosof som säljer den materiella världen till människorna med ett leende. Han spelas med en exakt lätthet av den elegante Stefano Accorsi. Det är briljant casting i kombination med sublima klädval. I Leonardos grå trenchcoat med axelvaddar, armbandsurets läderarmband och cigaretten i mungipan bor en hel modevärld. Han inte bara liknar Albert Camus på det berömda rock och cigarett-fotot. Leonardo själv skulle kunna vara 1990-talets svar på Främlingen. Fri och vanvettigt ensam.
Förföraren Veronica
Suggestivt gestaltad av Miriam Leone är Veronica i sin tur utlämnad till att existera enbart som kropp, inte som en filosofisk person. Hennes utseende och attraktionskraft fungerar lika hypnotiskt på mäktiga män som Leonardos leende men som kvinna utan pengar och status i 1992 står hon utan makt över sitt eller andras liv. Hon existerar endast i de andras (männens) ögon, och i spegeln. I jakt på ett anständigt liv, respekt och massornas kärlek formas hon av den patriarkala nöjesindustrins kvinnoförakt till en skoningslös karriärist med sikte på rampljuset i Berlusconi’s lättklädda tv-imperium. Den vedervärdiga förnedring och det psykiska sönderfall som hon utsätts för både klär och klär illa i de extravaganta och vågade anspelningarna till Dolce & Gabbanas samarbete med Cindy Crawfoord 1992. Däri ligger seriens hemlighet: Ytans djup. Effekterna som uppstår av att grumla ytan och dränera djupet. Det väcker frågor som är svåra att svara på men intressanta att tänka på.
Som denna:
När det uppenbart misogyna medielandskapet i Italien 1992 reproduceras så trovärdigt och drabbande som i tv-serien 1992 – reproduceras då även det misogyna?
Kanske får vi fler svar i säsong två.
Ciao 1992, Ciao 1993!
Säsong 1 finns att se på HBO Nordic.