Ni kommer kanske ihåg The Story of Film: An Odyssey av filmkritikern och filmaren Mark Cousins som gick på SVT för två år sedan. Cousins har inte legat på latsidan sedan dess. Han har bland annat gjort dokumentären A Story of Children and Film som kom 2013 och nyligen inledes inspelningen av filmen Stockholm My Love, som jag är väldigt pepp på.
Det går inte att komma från att en atombombssprängning är vacker. Cousins blandar de vackra bilderna med bilder på atombombens förgörelse.
I söndags visade BBC hans senaste film, Atomic, Living in Dread and Promise. Cousins har använt nyhetsklipp och arkivbilder och satt ihop ett kollage om atombombens historia. Filmen löper från provsprängningarna i New Mexiko, genom Hiroshima och Nagasaki till kärnvapenhotet under efterkrigstiden. Ingen berättarröst utan bara musik och bild. Musiken står det skotska bandet Mogwai för.
Det finns framför allt en anledning till att jag har gillat tv-serierna The Americans och Deutschland 83. De har lyckats skildra 1980-talet som en tid då man räknade ned till när det skulle smälla och inte som någon lycklig tid. Det fanns ett kärnvapenhot som var kännbart då och nyss nämnda tv-serier lyckas båda skildra en apokalyps som stod nära. Det lyckas även Cousins med. Cousins hittar känslan i mellanläget mellan atombombens förgörelse och skönhet. Det går inte att komma från att en atombombssprängning är vacker. Cousins blandar de vackra bilderna med bilder på atombombens förgörelse. Det är kanske där det stora kärnvapenhotet ligger, att med hjälp av skönhet sugs vi in i apokalypsen. Atombomben är för den moderna människa vad sirenerna var för Homeros.
Den här filmen ska man egentligen inte se på en tv. Den här borde man se på stor duk och musiken bör helst framföras live. Det skulle bli en utmärkt programpunkt för den filmfestivalen som vill ligga framkant och vara kreativa.
Köp in, SVT!
Atomic, Living in Dread and Promise går att se på BBC iPlayer.