När TVdags skulle sammanfatta andra säsongen av True Detective häromdagen satt jag helt plötsligt och flöt i väg i min text om hur viktigt det var att välja »lag« (i mitt fall handlar det om musik, inte sport), mellan Noice och Gyllene Tider; mellan synthpop och hårdrock; mellan Beatles eller Stones (den diskussionen dör nog aldrig?). Självklart valde jag Noice, och synthpop och hårdrock (framför allt hård-mellanslag-rock), men förstod egentligen aldrig varför det var viktigt att välja? Sedan raderade jag hela utsvävningen och började skriva om True Detective.
Ibland är människor »goda«, ibland »onda«, utan att för den skull vara varken Jesus eller Satan. Häpp! Se och lär, Twitter.
Nu sitter jag och ska försöka sammanfatta säsong 2 av Halt and Catch Fire, och gissa vad … tankarna rör sig till samma uppkörda hjulspår igen, till barndomen krav på ställningstagande. Helt plötsligt känns det så viktigt igen vem jag »hejar på«. Tv-branschen har rört sig mer och mer bort från att gestalta de tydligt goda och onda. I många av tv-serierna jag ser är det ofta luddigt vilka rollfigurer som antagonister och protagonister. Många av er har sett samma tv-serier som jag de senaste åren så ni hänger säkert med på vilka rollfigurer jag tänker på. Samtidigt har »vi« alltid älskat att hata riktigt onda rollfigurer: För mig är det främst Darth Vader, J.R. Ewing och Falconetti som fastnat i minnet. Ju dummare världen blir desto viktigare är det att tv-serierna är smarta.
Säsongens pepp
- Jag är helförtjust i att Halt and Catch Fire fortsätter utspela sig i en (delvis) alternativ verklighet, där utvecklingen går snabbare än den har gjort i verkligheten, för inte var det väl så vanligt att privatpersoner hade modem 1985, ens i USA? Filmen War Games kom ut 1983 och jag minns hur sci-fi den kändes. Andra sidsteppningar från verklighetens 1985: Chattprogram, First Person Shooters, bredband. Jag minns när jag ringde svenska Nintendo-agenten Bergsala (vad nu den hotlinen hette) och fick hjälp med ett spel jag satt fast i 1991. Ganska långt från videogenomgångar på Youtube och online-tutorials.
- Bosworth! Åh, vad bra Toby Huss är i rollen.
- James Cromwell i rollen som Joes svärfar. Cromwell är alltid grym.
- Den magnetiska återträffen mellan Cameron och Joe.
- Tom! Härlig ny bekantskap. Älskade bråket mellan Tom och Cameron när han förklarade att bråk inte alltid måste sluta i världskrig: ibland bråkar man, sedan går man vidare, typ.
- Alla blickar mellan Cameron och Donna när Cameron har gjort något oövertänkt. Eller för den delen när Donna undanhållit saker för Cameron. Samspel i gulddivisionen.
- När Gordon bygger ihop sin »lekstuga« i garaget till tonerna av Art of Noise-låten Close (to the Edit) och senare, när han har så jävla skittråkigt att han börjar skriva det som sedan blir (viruset) Sonaris.
- Den digitala piratkopieringens födelse!
- Joes omättliga hunger efter att lyckas. När han är i serverrummet och hör datorerna startas upp. När han inser att antivirus är framtiden.
- Joes keynote när Sonaris körs i bakgrunden.
Säsongens depp
- Hela tråden med Gordons sjukdom – vilken innebär i princip hela Gordon-tråden – gjorde mig så ledsen att jag väntade med att se avsnitten i stället för att kasta mig över dem som jag gjorde förra säsongen. När jag slutligen började titta satte jag allt annat på paus. Jag ligger ändå efter med nästan alla andra tv-serier just nu, jag ser om Arkiv X med flickvännen (som inte har sett det tidigare).
- Sara Wheeler. Eller kanske snarare hur Joe behandlade henne och hur han satte henne i skuggan av hennes pappa. Att de hann gifta sig och skilja sig i samma säsong var också snabbt jobbat.
- Mutiny-ungdomsgården. Jag skulle vara arg hela tiden om jag jobbade där. Så sjukt oskön stämning. Okej, när de lekte något slags capture the flag-variant och kom på att de skulle göra ett first person shooter-spel så skulle jag ha velat vara där (vilket innebär att jag skulle ha varit i garderoben med Cameron och Tom, eh)…
- Mr. Bondham. Riskkapitalisten som först var dryg mot Cameron/Donna, sedan vidrig mot Joe för att sedan – jag gissar att det var han – ge Joe tio millar för antivirus-idén. Men vilket vidro!
- Magvärken när Cameron måste få tag i Donna och ringer … Joe. Tom är ju mycket bättre för dig, Cameron.
Säsongens bästa citat
- »What’s the point of playing the game if the outcome is random?«
- »You call this a company? This is more like Nightmare on Nerd Street!«
- »Stay healthy, Nathan.«
- »Joe MacMillan happened. He pulled the plug.«
- »Create the sickness, sell the cure.«
Ida Kjellin introducerade en variant av Bechdel-testet som jag tyvärr inte tror Halt and Catch Fire uppfyller. Jag har en ännu barnsligare och enklare variant men som jag tycker fungerar: Om du skulle leka exempelvis Halt and Catch Fire (hur man nu skulle leka serien…), vem vill du vara? Om du vill vara en av kvinnorna, inte för att du är kvinna (flicka), utan för att rollfiguren är badass (eller på annat sätt så skriven att du vill identifiera dig med rollfiguren) så har de skapat en bra rollfigur.
Nu är vi tillbaka i det jag nämnde om gamla hjulspår i början av texten. Vem »hejar« jag på? Jag »hejar« på Donna, hon är min solklara favorit. Jag vill vara Donna – kanske för att hon är den som är tydligast god i tv-serien (hårdvarugeni och mamma). Joe kommer tvåa. Jag erkänner, jag skulle vilja ha lite av hans driv att »lyckas« (»lyckas«, »hungrig« och »entreprenör« är mina hatord i businessammanhang. Å andra sidan kommer jag inte på ett enda älsklingsord i sammanhanget i fråga…). Men visst har Joe gått fram och tillbaka mellan att vara seriens antagonist och protagonist flera varv nu? Han gav ju faktiskt Gordon chansen att vara med att starta företag med antivirusidén. Cameron är för egoistisk för att jag ska gilla henne särskilt mycket. Gordon är för skadad, jag orkar inte… Men det är också det snygga med dagens tv-serier, det behöver inte vara så tydliga ramar mellan goda och onda. Ibland är människor »goda«, ibland »onda«, utan att för den skull vara varken Jesus eller Satan. Häpp! Se och lär, Twitter.
Än är det inte klart om det blir en tredje säsong. Jag skulle gärna vilja se mer men tycker att finalen skulle kunna fungera som seriefinal. Självklart dyker Tom upp, han skulle väl bara cykla i stället.
Vad tyckte ni om säsongen och vem vill du vara?
Halt and Catch Fire, säsong 2, finns att se på C More Play.