Netflix-dokumentären What Happened, miss Simone? handlar om en människas kamp mot ytterligheter. För den vars konnotationer till namnet »Nina Simone« är begränsade till »legendarisk sångerska« eller »skicklig pianist« är Liz Garbus 100 minuter långa porträtt ögonöppnande. Genom intervjuer med Nina själv, hennes närstående och skickligt framgrävda arkivklipp får vi följa en av 1900-talets största sångerskor från barndomsåren i den amerikanska södern vidare till karriärbygget i New York. Från att som barn bli besatt av tanken på att bli den första svarta kvinnan i den klassiska pianomusikens finrum vidare till rollen som hustru i ett diktatoriskt misshandelsförhållande. Från att bokstavligt talat gå arm i arm med några av medborgarrättsrörelsens största, däribland Martin Luther King och Malcom X, i 1960-talets bländvita och segregerade USA, vidare till ännu en uttömmande kamp, den mot bipolär sjukdom.
Hennes brinnande politiska engagemang verkar nära att explodera när hon, under ett uppträdande blott tre dagar efter att vännen Martin Luther King skjutits till döds, med gråten i halsen och ilskan lysande genom ögonen, sjunger »de dödar oss, en efter en«.
Nina Simone, som efter 70 intensiva år gick bort i april 2003, medverkar inte själv i dokumentären. Men hennes närvaro – i tillbakablickar, dagboksanteckningar och nämnda arkivklipp – vibrerar ändå över årtiondena och ut genom tv-rutan. Hennes brinnande politiska engagemang verkar nära att explodera när hon, under ett uppträdande blott tre dagar efter att vännen Dr. King skjutits till döds, med gråten i halsen och ilskan lysande genom ögonen, sjunger »de dödar oss, en efter en«. Liksom när hon får hela det gubbstruttiga rasist-USA att kissa på sig av indignation när hon inte bara lyfter Ku Klux Klans terrorattack mot en kyrka i Alabama 1963, då fyra svarta barn dog, i en låttext. Hon försöker dessutom klämma in en otidsenlig svordom i deras noggrant tvättade radiokanaler.
Hennes betydelse för en av tidernas viktigaste politiska kamper går inte att överdriva. Samtidigt är det detta faktum som, mot slutet av hennes karriär, driver henne allt längre bort från mikrofonen, från den scen där hennes outsägligt vackra röst också får politisk tyngd. Genom sin Svarta pantrarna-minnande attityd till omvärldens orättvisor gör hon sig sakta men säkert till persona non grata i den amerikanska showbusiness-världen. Allt medan hennes psykiska besvär får henne att sjunka djupare och djupare ner i mörkret och fly till Europa där hon spelar på tomma klubbar för 300 dollar per natt. Genom nyinspelade samtal med dottern och medproducenten Lisa Simone Kelly avtecknar sig, parallellt med alla starka, fina minnen, en bild av Nina som en rätt obehaglig, och inte minst frånvarande, förälder.
Det är här What Happened, miss Simone? – som personporträtt betraktat – får sin stora styrka: filmen viker inte undan blicken ens när objektets allra mest osmickrande och mänskliga rynkor hamnar i fokus.
Resultatet är en sällsynt nyanserad bild av en person vars liv, i högre utsträckning än de flesta andras, handlade om svart eller vitt. Och en av årets bästa filmer.