I begynnelsen skapade Christopher Vane en ordvits. Idén var öde och tom, och mörker var över djupet. Christopher Vane sade: »Varde manus!« Och det blev manus. På andra dagen hade Christopher Vane fullbordat sitt verk. Han vilade på andra dagen från hela det verk som han hade gjort.
Man på något sätt inte låta bli att ryckas med när den väldigt bra ensemblen – Michael Rosenbaum, Sara Rue, David Rasche, Mircea Monroe, med flera – gör sitt absolut bästa med rollerna.
Och så skapades Impastor, en komediserie om en syndens man som – jagad av lånehajar – stjäl en död pastors identitet och jobb i en idyllisk småstad, och där har vissa problem med att anpassa sig till sitt nya liv som öppet homosexuell pastor. Speciellt då när han själv är en heterosexuell spelmissbrukare.
Impastor sänds i USA på nostalgikanalen TV Land som å ena sidan riktar sig till lite äldre personer, men å andra sidan behöver unga tittare för att överleva, och medan Younger ofta klarar av att navigera de krav som följer när man sänds på en sådan personlighetskluven kanal, så vet Impastor inte om den ska vara edgy eller mysig, och misslyckas följaktligen med båda. Fast den ligger nog närmre mysig.
Men trots att Impastor bara har ett skämt att komma med, och trots att den och/eller skaparen Christopher Vane och/eller TV Land lider av en medelålderskris, så kan man på något sätt inte låta bli att ryckas med när den väldigt bra ensemblen – Michael Rosenbaum, Sara Rue, David Rasche, Mircea Monroe, med flera – gör sitt absolut bästa med rollerna. Som i avsnitt tre när Rues karaktär, pastorsassistenten Dora, kommer på den gode pastorn i sängen med någon, och snart går ryktet om att det var med brevbäraren, vilket ställer till det för honom. I själva verket var det en prostituerad. Seriens hittills bästa skämt, där skådisarna äntligen till fullo fick visa vad de går för.
Tv-serie baserad på ordvits räddas av ensemblen. Nu kan bara den kommande emoji-filmen hoppas att den drar till sig lika bra skådisar.
Impastor sänds på TV Land i USA.