Det smärtar mig att säga det: Regissören Christopher McQuarrie är ingen late bloomer. Älskar late bloomers och eftersom McQuarrie är snart femtio bast och det här bara är hans tredje film så, ja, ni fattar. Men – namnet på manusförfattaren McQuarrie är det inte svinmånga som har lagt på minnet. Men om jag säger namnet Keyser Söze så säger ni…? Precis, The Usual Suspects (De misstänkta). Nästan alla minns det mytomspynna namnet från en tjugo år gammal film. Bara en sådan sak. Men i rollen som regissör är han ändå lite av en late bloomer, han har som sagt bara gjort två filmer tidigare. McQuarrie skrev manuset till Mission: Impossible – Rogue Nation ihop med Drew Pearce som häromåret skrev manuset till supersuccén Iron Man 3 (som i princip är ett hopkok av de två Brad Bird-filmerna Järnjätten och Superhjältarna. Bird regisserade förra Mission Impossible-filmen. Den här franchisen är en riktigt Hollywood-ormgrop).
Rebecca Ferguson är filmens största behållning. Hennes actionscener är briljanta och samspelet mellan henne och Tom är elektriskt. Om inte Ferguson får ett fett Hollywood-genombrott nu så vet jag inte vad jag gör.
Ethan Hunt (Tom Cruise) är på jakt efter Syndikatet, en grupp terrorister som är ansvariga för en serie av till synes slumpmässiga katastrofer och mord. När Hunt är i London för att få sitt nästa omöjliga uppdrag får han reda på att Syndikatet är ute efter honom och hans team. Under tiden vittnar CIA:s chef Hunley (Alec Baldwin) inför en sluten kommitté i Washington. Hans agenda är att upplösa IMF-teamet. Låt tokaction-scenerna börja.
Filmen börjar på ett flygfält i Minsk i Vitryssland, där IMF-styrkan (Tom Cruise, Ving Rhames och Simon Pegg) ska stjäla biologiska vapen från ett militärplan. När jag såg trailern till Mission: Impossible – Rogue Nation hoppades jag att det »bara« skulle vara filmens prologscen och häpp, så var det. Så om du har sett trailern så har du mest sett inledningsminuterna i filmen (förutom Rebecca Ferguson i filmens få lättklädda klipp, om man bortser från Tompa i bar överkropp, vill säga). Självklart är Bond-filmernas prologscener förebilden, lika självklart är scenen fetare än någon Bond-prolog någonsin.
Rebecca Ferguson från lilla, lilla Sverige spelar den kvinnliga huvudrollen Ilsa Faust. Enligt uppgifter på internet var Jessica Chastain på tapeten att spela den kvinnliga birollen (en roll så stor att det i princip är den kvinnliga huvudrollen). Tack och lov tackade Chastain nej (Jessica Chastain är en av mina favoritskådisar men hon behövde inte den här rollen), Ferguson är en av filmens största behållningar. Hennes actionscener är briljanta och samspelet mellan henne och Tom är elektriskt. Om inte Ferguson får ett fett Hollywood-genombrott nu så vet jag inte vad jag gör.
Filmens andre svensk, Jens Hultén, spelar Janik »Bone Doctor« Vinter. Filmens svagaste ögonblick är när Hultén pratar svenska. Han säger saker som: »nu ska vi se, min vän, hur tuff du är…« och »nu ska vi se vad du är gjord av« på renaste Persbrandt-svenska. Jag är inte helsåld då, kan jag säga. Han är ljusår bättre när han pratar engelska. Och tydligen är rollen större än det först var tänkt så – go Jens!
Att Janik Vinter och Ilsa Faust pratade just svenska var bara en tillfällighet. Regissören tyckte att det viktiga var att de pratade ett språk som de trodde att Hunt inte förstod. Who cares vilket språk.
Simon Pegg känns för första gången helgjuten i rollen som Mission Impossibles comic relief. Tidigare har han varit lite småkul, nu är han helkul. Ving Rhames är Ving Rhames. Jeremy Renner har blivit ren kontorssnubbe. Enligt internet var planen att han skulle ta över Cruises roll i filmserien men planerna skrotades efter att några filmer med honom huvudrollen inte gått så bra. Internet har rätt, han är ju tråkig. Sean Harris spelar en riktig slem typ och Alec Baldwin är CIA-chef. Båda kalasbra.
Mission: Impossible – Rogue Nation är den bästa filmen i sviten hittills och allt som senaste Bond-filmen inte var:
- Proppfull av gadgets. Skyfall hade en pistol som kände av fingeravtryck. Zzz! Bond-franchisens raison d'être nedspolad.
- En Bond-brud som sparkar mer rumpa än alla riktiga Bond-brudar i en klump.
- Roligare än Roger Moores Bond.
- Mer tokaction än Sean Connerys Bond.
- Mer Bond än de övriga Bond ihopslagna, möjligen om man bortser från Casino Royale (Craig-versionen, så klart).
Efter att scientologifilmen Going Clear: Scientology and the Prison of Belief visades på HBO beräknas filmen gå sämre än först väntat. Det är en sjukt svår balansgång för oss Tom-fans. Vi fattar att Scientologi är bajs men Tom är ju ett guldkorn.
Först Mad Max: Fury Road och nu denna stunt-pärla. Stuntmännen i Hollywood ser ut att gå mot en ny vår.
Betyg: Fyra livsfarliga Tom Cruise-stunts av fem möjliga.
Här är min korta pluppsummering av resten av Mission: Impossible-sviten:
Mission: Impossible (1996)
Brian De Palma – som TVdags Per Perstrand har skrivit en och annan rad om – regisserade. Den kom för 19 år sedan och Ving Rhames var med redan då.
Betyg: 3/5
Mission: Impossible II
John Woo, alltså… Det jag sa (analogt) om Face/Off gäller även Mission: Impossible II. Kan de inte jaga varandra lite till…? Varför inte hoppa ner i en jävla båt…? Ja, för fan. Ingen på TVdags har skrivit mer om filmen än att den är kass. Den är kass!
Betyg: 2/5
Mission: Impossible III
Mitt enda problem med J. J. Abrams är att han känns som ett coverband, oavsett hur bra han är så har han hittills aldrig nått upp till originalen. Men kolla här … Per Perstrand har skrivit om den med.
Betyg: 3/5
Mission: Impossible – Ghost Protocol
Brad Bird har regisserat min tecknade favoritfilm Järnjätten. Jag hade så sjukt höga förväntningar att det egentligen inte är konstigt att jag blev besviken. Men mest besviken blev jag på Michael Nyqvist. Jag gillar honom och ville verkligen gilla honom i filmen – men näe, det gick inte. Tro't om ni vill men Per har skrivit om den med.
Betyg: 3/5
Mission: Impossible – Rogue Nation har biopremiär i dag.