Serietidningsfilmens största analkande problem kan summeras med ett enda ord: uthållighet. Det handlar dels om hur mycket vi i publiken mäktar med, hur länge vi klarar av att hålla intresset uppe för standardiserade origin stories, killar i spandex och olika figurer som hotar med jordens eller universums undergång. Men det handlar även om uthållighet i ett annat avseende, nämligen i fråga om kreativt och livslängd. Helt enkelt hur länge studior som Marvel och DC klarar av att hitta nya sätt att berätta sina historier och samtidigt lyckas hålla biostolarna fulla längre än premiärhelgens garanterade utdelning.
Filmens mest utmärkande styrka ligger i regissören Peyton Reeds visuella utforskning av Ant-Mans superkrafter.
Marvel har de senaste åren gjort det senare till en konstform. Med sin så kallade andra fas (Marvels filmer gjorda efter den första Avengers-filmen) har man liksom lyckats med konststycket att hålla biointresset uppe helg efter helg, vecka efter vecka. Och detta trots att man kablat ut nya berättelser, baserade på obskyra förlagor. Det började med Iron Man 3 som i USA lyckades hålla sig bland de fem mest sedda filmerna på bio i fem veckor efter premiären, Captain America: The Winter Soldier toppade bedriften i fjol med sex veckor men trumfades i sin tur några månader senare av Guardians of the Galaxy som höll sig på topp fem i hela åtta veckor – och dessutom toppade den amerikanska biotoppen fem av dessa åtta veckor.
Framgångarna under Marvels andra fas bygger till stor del på förnyelse. Att man lyckats konstruera ett nytt grundrecept för sina historier som i praktiken går utanpå superhjältegenrens cementerade beståndsdelar. För degen på vilken serietidningsfilmen bakas måste onekligen kavlas allt tunnare för var år som passerar, och samtidigt behålla sin lockande och ohälsosamma fluffighet. Där konkurrenterna på DC tycks satsa på ett slags överjäsning med pompöst allvar och fiberrikt ödesmättad tematik, strösslar i stället Marvel med snabba kolhydrater av enklaste form: det bekanta.
Genom att låta Iron Man slåss mot terrorister och konkurrenter på vapenhandlare mallades Iron Man 3 efter en modern »war on terror«-thriller. Med hemliga spionorganisationer, dubbelspel och futuristiska prylar antog Captain America: The Winter Soldier en amerikanskt uppumpad, men mer moraliskt ädel, James Bond. Och med fartfyllda skattjakter, mystiska artefakter och charmiga biroller lånade James Gunn ett antal sidor ur Steven Spielbergs bok och förvandlade Guardians of the Galaxy till en intergalaktisk Indiana Jones. På så vis har Marvel lyckats locka en publik bortom den inbitna serietidningskonsumenten och på kuppen förnyat genren. De har helt enkelt förvandlat sina filmer till fruktosdopade bakverk gräddade på nostalgi.
Att detta även är planen med Marvels senaste film, Ant-Man, är nästan smärtsamt tydligt, speciellt eftersom filmen knappt verkar tro på sin egen premiss om superhjälten med förmågan att krympa sig till en myras storlek. Filmen kantas av gliringar och skämt, inte bara om hjältens skrattretande namn utan även om den befängda tanken på att en vigilant i miniatyr skulle vara en bra idé.
Handlingen kretsar runt Hank Pym (Michael Douglas), en vetenskapsman med den så kallade Pym-partikeln – verktyget för att krympa materia tillika filmens super-MacGuffin – på sitt samvete. Efter decennier i exil återvänder Pym för att se sitt forskningsföretag, Pym Tech, övertaget och omgjort till vapentillverkare av protegén Darren Cross som nu är nära att efterhärma Pyms krympningsteknik. Syftet? Att skapa och sälja supersoldater i miniatyr till ondskefulla organisationer. Givetvis.
»Ser ni? Bäst manikyr … ever!«
Allt detta är i praktiken irrelevant för filmens utveckling och attraktion. Ant-Man är den serietidningsfilm som hittills förlägger de tydliga serietidningsmotiven längst ut i periferin. I stället för det sedvanliga växelspelet mellan uppdiktad teknik, hjältemod och ondskefulla visioner har manusförfattarna Adam McKay och Paul Rudd (som skrivit om Edgar Wright och Joe Cornish originalmanus för att passa Marvel-universumet bättre) valt att fokusera på en helt annan historia. I jakten på att finna Hank Pyms efterträdare i Ant-Man-dräkten byggs nämligen kontexten av en heistrulle. Den forne inbrottstjuven Scott Lang (Paul Rudd) rekryteras av Pym för att axla den imaginära manteln och stjäla Darren Cross tekniska framsteg. Han tränas av Pyms dotter, Hope (Evangeline Lilly), kämpar för att få umgås med sin dotter och anlitar sina tre vänner/comic reliefs.
Det är därmed en historia som blandar superkrafter, fantasirik teknologi och ett helt serietidningsuniversum av mytologi med en upphottad version av Jönssonligan. Mättat kan tyckas, och emellanåt är Ant-Man en film som försöker vara allt på en och samma gång men som inte riktigt lyckas jättebra med något. Som försöker tillgodose varje målgrupp en PR-avdelning kan föreställa sig.
Om allt detta räcker för att uppbåda samma eknomiska uthållighet som exempelvis Guardians of the Galaxy känns oklart. Även om filmen pepprats med Paul Rudds charm och sedvanligt underfundiga repliker är det en berättelse som inte riktigt vet vart den är på väg. Kanske bottnar problemen i att Ant-Man hade blivit en bättre film utan Marvels omgivande och besvärande kontextualisering. Det känns onekligen så under en oerhört pliktskyldigt inskriven och redan omdebatterad scen där Ant-Man slåss mot Avengern Falcon (Anthony Mackie). Det hjälper inte heller att historien drivs framåt av en ovanligt svag skurk, Darren Cross, som i praktiken är en Johan Stäel von Holstein-figur med ett skriande oidipuskomplex.
I stället syns filmens i särklass mest utmärkande styrka i regissören Peyton Reeds visuella utforskning av Ant-Mans superkrafter. I smått hisnande scener kastas rumsliga dimensioner om och skapar otroliga scenerier. Saker som badkar, dörrspringor och nyckelhål blir gigantiska portaler som på ett träffsäkert vis ringar in hur Scott Lang måste se världen på nya vis med sina nyvunna förmågor. Det är en lek med perspektiven som även bygger filmens bästa komiska delar där perspektiven skiftar och dramatiska slagsmål på mikroskopisk nivå ser ut som dråpliga leksakshändelser när de skildras i normal storlek.
Ant-Man lider av en svag skurk – i praktiken en Johan Stäel von Holstein-figur med ett skriande oidipuskomplex.
Karaktärsmässigt finns här heller inget som kan mäta sig med storslagna tvekamper i myrstorlek. Scott Langs relation till sin dotter slarvas bort i en halvhjärtad konflikt med plastpappan Paxton (Bobby Cannavale) och Langs vänner förblir stereotypa småfifflare för komisk effekt. Mellan Hank och dottern Hope finns däremot en förhållandevis intressant spänning i form av mammans mystiska död. Där märks en rädsla från Hank att släppa taget och en frustration från Hope som blir filmens emotionella kärna. Det är en del av historien som även ger uttryck för en frustration över att Marvel ännu inte gett en kvinnlig superhjälte någon riktig chans i takt med att Hank vägrar ge Hope chansen i Ant-Man-dräkten.
Sammanfattningsvis är Ant-Man den film i det senaste decenniets våg av superhjälteskildringar som frångår mallen mest. Det i sig är något positivt men vittnar samtidigt om ett slags kreativ panik där berättelsen om hjälten i trikåer desperat letar nya vägar. Att Ant-Man även markerar slutet på andra fasen i Marvels filmuniversum är ingen tillfällighet. I nästa vända tillkommer en rad nya rollfigurer som ska introduceras och mjölkas på liknande nya vis. Det lär, precis som i fallet med Ant-Man, mynna ut i både krystade och rätt underhållande försök. Frågan är vilka som har bäst kondition: Vi i biosalongen eller manusförfattarna som slår knut på sig själva för att baka in filmhistoriens framgångsrika recept i serietidningsfilmens utkavlade format.
Ant-Man har biopremiär i dag.