Så hände då det som vi vetat skulle hända. Donald Glover har lämnat Community, och det kommer bli tomt utan honom. Troy var en viktig pusselbit i seriens universum; en oskuldsfull, godhjärtad motvikt till allt det trasiga ack-så-mänskliga mänsklighet som serien har varit så intresserad av att utforska sedan den första gången Jeff Winger klev in på Greendale Community College för fyra och ett halvt år sedan.
Det vore oanständigt att inte ta ett ögonblick för att minnas Troy Barnes. Här är fem avsnitt av Community som illustrerar varför han var en så speciell rollfigur, även för den här väldigt speciella serien.
1. Interpretive Dance (säsong 1, avsnitt 14)
Troy går en danskurs i hemlighet. När Britta får panik under en dansföreställning rycker han ut för att hjälpa sin vän – trots rädslan för att bli utskrattad.
I Community-piloten är Troy Barnes en dumdryg före detta quarterback i jock-jacka. Det var förstås aldrig meningen att han skulle stanna där. Community handlar ju mer än något annat om förändring.
Men när man tittar på de tidiga avsnitten är det lätt att dra slutsatsen att han var den rollfigur som Dan Harmon och de andra manusförfattarna omvärderade allra mest när de började lära känna sina skådespelare.
Donald Glover kunde ju spela Troy alldeles utmärkt som kaxig sportfåne. Men när han fick vara mer osäker än självupptagen, mer storögd än puckad, mer barnsligt obetänksam än pubertalt douchig – då briljerade Glover. Framför allt kunde han ge Troy en oförställd empati som inte direkt syns i pilotavsnittet men som är helt centralt när rollfiguren lämnar Community fyra och en halv säsong senare.
I Interpretive Dance tar han ett viktigt steg på den resan. Troy väljer sin vän framför sin egen fåfänga osäkerhet, och visar samtidigt att den sportiga machostilen inte sitter djupare än att han kan rycka av den lika lätt som strippbrallorna han har på sig över danstrikåerna.
När han fick vara mer osäker än självupptagen, mer storögd än puckad, mer barnsligt obetänksam än pubertalt douchig – då briljerade Glover.
2. Mixology Certification (säsong 2, avsnitt 10)
Troy fyller 21 och studiegruppen går till en bar för att fira. Kvällen slutar med att han inser att Jeff och Britta, som han sett upp till som vuxna och världsvana, är lika osäkra och förvirrade som han själv är.
Det känns helt logiskt att Troy var i centrum i ett av mest varmt vemodiga avsnitten avsnitten från Communitys allra bästa säsong.
För att vara ett sitcom-avsnitt är Mixology Certification ett mästerligt utforskande av mänskliga osäkerheter och rädslor. Ingen av rollfigurerna kommer undan. Men Troy lämnar studiegruppens pubbkväll med några viktiga livsinsikter. Emellanåt har Community försökt antyda att det är Abed, med sitt autismspektrum-filtrerade känsloliv, som står utanför gruppens dysfunktionella dynamik. Men lika ofta har det varit Troy som har hittat ett sätt att kliva utanför det småskurna och självcentrerade.
Det är hans superkraft – förmågan att se på världen utan cynism. I en serie som är besatt av hur mänsklig idealism och oskuldsfullhet bryts mot en oförlåtande verklighet är det förstås betydelsefullt.
I Mixology Certification är Troy studiegruppens moraliska ankare, deras kollektiva bästa jag. Det är ett avsnitt om att växa upp, och det är precis vad rollfiguren har gjort vid det här laget.
3. Intermediate Documentary Filmmaking (säsong 2, avsnitt 16)
Pierce ordnar så att Troy får träffa sin idol, skådespelaren Levar Burton. Reaktionen blir inte så positiv som man skulle kunna tro.
Donald Glover stora styrka som komiker – åtminstone i den här rollen – är en otrolig förmåga att reagera på omgivningen med total uppskruvad övertygelse. Hans enda uppgift här är att flippa ur när »actor Levar Burton« dyker upp, och han gör det så obetalbart bra att han stjäl ett helt avsnitt där hans roll egentligen är en parantes.
Det går ju inte att beskriva hur roligt – och samtidigt genuint rörande – Glovers tragikomiska känslospektrum är här. Den katatoniska inåtvända paniken, den förtvivlade gråtilskan, den sentimentalsorgsna barnprogramssången på en övergiven sjukhustoalett. Men har du sett Intermediate Documentary Filmmaking förstår du precis vad jag menar.
4. Remedial Chaos Theory (säsong 3, avsnitt 4)
Troy har flyttat ihop med Abed och tar emot resten av studiegruppen i den nya lägenheten. Hur det slutar beror förstås helt på vilken tidslinje man följer.
Det går förstås inte att prata om Troy utan att prata om Abed. Community har byggt en hel mytologi runt deras vänskap, utforskat deras speciella dynamik både när den varit som starkast och när den har prövats.
Det är svårt att välja ett ögonblick som representerar en relation som har präglat hela serien. Bara under den tredje säsongen finns den fina b-storyn i Urban Matrimony and the Sandwich Arts, där Troy och Abed spelar »normala« under en dag. Och det visserligen stökiga dubbelavsnittet Digital Exploration of Interior Design/Pillows and Blankets, där det oskiljaktiga paret blir ovänner men återförenas i en scen som är oansenligt rörande på ett väldigt Community-aktigt sätt.
Men när jag tänker på Troy & Abed kommer jag nog allra först att tänka på deras lekfulla glädje, perfekt koreograferad i Remedial Chaos Theory, över att ha skaffat en egen lägenhet.
Att avsnittet sen innehåller sitcom-historiens roligaste användning av en handgjord norsk trolldocka är en bonus men inte oviktigt.
Troy och Abed var så oslagbart bra ihop för att de både var själsfränder och ett omaka par. De var helt olika på så många sätt, men samtidigt förstod de varandra precis. Deras vänskap verkade okomplicerad även om den inte var det och de levde ut den helt och oförställt. Det finns gott om vänrelationer på teve men få som är så intima. Det är konstigt att tänka sig att Troy & Abed inte kommer vara en del av Community framöver.
5. Geothermal Escapism (säsong 5, avsnitt 5)
Det är Troys sista dag och Abed får hela Greendale att leka »inte nudda golv« som avskedspresent. Det hela spårar förstås ur men slutar med att den oskiljaktiga duon klarar av att säga farväl till varandra.
Det är lätt att önska sig att ett avsnitt med särskild betydelse också ska vara särskilt bra. Istället var Donald Glovers sista Community-avsnitt (åtminstone för den här gången) en ganska oinspirerad upprepning av en idé som serien redan utforskat med betydligt större framgång. Ett paintballavsnitt utan paintball men med samma narrativa struktur och samma formgrepp är inte en kul variation, det är bara upprepning. Ibland märks det att Community har tagit en nästan-idé och kört med den, helt enkelt för att de inte orkat eller hunnit börja om från början. Geothermal Escapism var nog ett exempel på det.
Jag har sett avsnittet två gånger nu, och jag är fortfarande inte säker på riktigt vad jag tycker om själva avskedet. Kanske var det sentimentalt på lite fel sätt. Kanske kändes det bara inte förtjänat eftersom storyn som helhet inte riktigt funkade.
Jag gillar ju var Troy befinner sig när han lämnar Greendale. Han har mognat, och alla i studiegruppen har en liten del i det, vilket avsnittet gör en fin poäng av i den sista scenen.
Allra mest har han förstås växt av sin relation med Abed. Att Troy säger om sin vän »Jag förstod honom lite grann.« är avsnittets bästa replik. Det är klart att det inte har varit lätt att vara den som står Abed närmast i världen. Troy har lärt sig att bry sig om en annan människa mer än han bryr sig om sig själv. Det är sånt som gör att man blir vuxen. Nu ska Donald Glovers älskvärda, förvånansvärt kloka rollfigur ta med sig den erfarenheten ut i världen. Vi kommer att sakna dig, Troy, vi också.