Kärlek är ett undantagstillstånd. Ett fantastiskt, gäckande, smärtsamt himmelskt undantagstillstånd. Det är vad Peter Stricklands The Duke of Burgundy inte bara fångar utan även låter bli själva inramningen till en historia om ömhet, sex och psykologiska maktspel.
Cynthia (Sidse Babett Knudsen) och Evelyn (Chiara D'Anna) är ett par fullständigt utelämnade till varandra, i både harmoni och disharmoni. När filmen inleds syns Evelyn på cykel skynda genom en pittoresk by. Hon anländer till ett hus och tas emot av en förmanande Cynthia, hon beordras att städa huset, putsa Cynthias stövlar och tvätta hennes kläder. Gör hon inte sitt jobb ordentligt straffas hon. Ett utarbetat spel i kärlekens och BDSM-praktikens tecken tar form.
Men så händer något. Strickland visar oss en ny dag, ett liknande scenario. Denna gång berättat ur Cynthias perspektiv. Vi ser henne nervöst förbereda sig på Evelyns ankomst, hur repliker repeteras, hur rätt skor väljs ut. Maktrelationen som etablerats i filmens inledning tilltar. Cynthias uppenbara roll som förmanande husfru till Evelyns tjänsteflicka förvandlas genom perspektivskiftet till en foglig partner, villig att hänge sig åt sin älskades erotiska nycker trots att hon själv snarare söker en helt annan närhet.
Det är en konflikt som i grunden fungerar väldigt väl. Som ger en ytterst intim inblick i en kärleksrelations mikrokosmos. Där existerar så gott som uteslutande ett växelspel byggt på att ge och ta emot, att vara tillgiven och tillfredsställd. I takt med att Evelyns krav på Cynthias dominerande agerande eskalerar tydliggörs därmed även hur den kontrollerande i själva verket är den kontrollerade. Det är en upptrappning som inte sker helt friktionsfritt och emellanåt plågas av en onödig övertydlighet – som när Evelyn onanerar och ilsket förmanar Cynthia att improvisera när den senare viskar tomma hot om bestraffningar.
Den vackra ytan påminner om hur kärleken blir en plats av skönhet, men även om hur det är oklart hur mycket, om något, som rör sig under allt det vackra.
Tack vare fotografen Nicholas D Knowland är det däremot en berättelse som berikats med ett ljuvligt foto. Kameran vilar filmen igenom på storslagna interiörer med mönstertapeter, antikviteter och Cynthias imponerande insektsamling. Att berättelsen därtill utspelar sig i en by utan vare sig namn, moderna inslag eller manliga invånare bidrar till ett slags drömsk bakgrund. Varje bildruta har valts med stor omsorg och varje del av scenografin tycks noggrant utformad för att föra tankarna till viktoriansk erotisk litteratur i linje med Venus i päls eller The Whippingham Papers.
Den vackra ytan är samtidigt illusorisk i dubbel bemärkelse. Dels fungerar den som en förstärkning av kärleksrelationens existens som ett undantagstillstånd, som en plats av skönhet avskärmad från en verklighet, men även en plats av smärta och konflikt. Dels blir den en påminnelse om hur det oftast känns oklart exakt vad, om något, som rör sig eller finns under allt det vackra. The Duke of Burgundy är en film om kärlekens uppoffringar, det vackra och påfrestande i att hänge sig gestaltat, berättat genom ett maktspel som försöker vara mer komplext än vad det egentligen är, som Peter Strickland inte alls hade behövt porträttera så övertydligt.
The Duke of Burgundy har biopremiär i dag.