Scott Tobias, redaktör på The Dissolve, sammanfattar såklart bäst själv vad filmsajten han drev under nästan två års tid försökte åstadkomma. Och nu finns den alltså inte mer. Ägaren Pitchfork drog ur kontakten häromdagen och därmed försvinner ännu ett av numera förfärande få andningshål för oss som verkligen tycker att filmjournalistik fortfarande kan, och förtjänar, att vara mer än omröstningar om vem som borde spela Spindelmannen i nästa reboot. Att filmkritik ska vara den där oberoende informationskällan i konsten som Pauline Kael pratade om i ett av sina mest kända citat. Resten är ju reklam.
The Dissolve drev ju filmjournalistik och filmkritik på allvar. Initierad, påläst, analytisk, driven, välskriven i en tid då vem som helst med lite entusiasm anses kunna skriva.
The Dissolve gjorde faktiskt exakt det vi har haft som ambition att åstadkomma med TVdags. Redaktionen var nyfiken, den var smart, rolig och vägrade tro att filmvärlden begränsades till den södra delen av Kalifornien och att filmhistorien började med Star Wars. Den hade för all del allt det där vi lärt oss att vaga nöjessidor ska ha i en tid där internet går snabbare än någonsin tidigare – trailers, nyheter, listor – men också så mycket mer. Intervjuer, djuplodande långläsning, historiska genomgångare. Scott Tobias visste att en essä om Robert Altmans McCabe & Mrs Miller aldrig skulle bli lika klickad som en recension av The Hobbit, men fattade givetvis att en filmsajt med någon som helst ambition måste ha båda.
The Dissolve drev ju filmjournalistik och filmkritik på allvar. Initierad, påläst, analytisk, driven, välskriven i en tid då vem som helst med lite entusiasm anses kunna skriva. Recensioner som ville mer än att bara rekommendera en skön rulle på gymnasistprosa. Som tog film som konstform på allvar.
Att det inte räckte, att det bara höll två år, känns en aning nedslående. Förutsättningarna borde ju vara bättre än någonsin tidigare att göra fantastisk filmkritik. Eller musik- eller litteraturkritik för den delen. Nätet gör att inga textlängdsbegränsningar finns. Spotify och Youtube gör att referenser och liknelser inte bara behöver vara tomma ord på papper – man kan faktiskt exemplifiera med en inbäddning eller länk. Möjligheterna att gräva djupare, leta längre bort och förkovra sig är ännu bättre än förr. Och i länder där det finns filminstitut borde dessa vara med och subventionera/finansiera kvalitativ filmkritik, i enlighet med deras uppdrag att stimulera filmkulturen som helhet. De har inte minst ett historiskt tillfälle just nu, i ett distributionsmedialt paradigmskifte, att inkludera detta. Kanske kunde rentav Svenska Filmkritikerförbundet ha uppvaktat kulturministern om att bli inkluderade i det nya filmavtalet?
I stället har vi en situation där The Dissolve försvinner men charlatanerna finns kvar. Där intellektuell påläst analys får stå tillbaka för enbart känslomässiga utbrott. Där filmkritik snart bara är sju eller tolv minuters genommangling av veckans biopremiärer i ett par tv-kanalers morgonsoffor. En Moviezine-värld. Det stinker.