Black Work var en helt okej miniserie-deckare på ITV, bra skådespel såklart, mörkt och gritty och brittiskt socialrealistiskt om än med en story som saknade den där självklara känslan av omedelbar relevans. Finalavsnittet i veckan var dock inte fullt så förutsägbart som jag tidigare förutspådde (på twitter), men det mest överraskande var ändå bilderna i det här inlägget.
Polishjältens son spelar fotboll i en stor träningshall och först fattar jag inte vad det är jag ser, förbiflimrande bakom fotbollsungdomarna. Det ser ut som… publik?
Och sedan kommer en närbild. Javisst! De har tejpat upp en fototapet med ett tvättäkta publikhav tvärs över hela jäkla träningshallen!
Vilket härligt grepp! Jag hade älskat detta när jag var barn. Precis så här års, för exakt 40 år sedan, stod jag och manglade minitennis mot sommarstugeväggen (minitennis, finns det fortfarande? »Riktiga« tennisracketar fast lite mindre, och så pumpade men mjuka bollar..?). Jag körde hela femsetare mot väggen. Nitade jag fast bollen mellan träpanelen och cementgrunden (bollen kunde fastna där) så var det serveess. Annars kunde det bli rätt långa bollar, och på den tiden var det väl inte tiebreak i Wimbledon, i alla fall inte i avgörande set, så jag tror mitt Wimbledon tog hela sommarlovet att slutföra.
Hursomhelst, jag hade älskat att spela mina ensamma låtsasturneringar med en låtsaspublik som inte bara fanns i mitt huvud (tillsammans med kommentatorerna) utan syntes på riktigt!