Sara: Jag hade lite svårt att komma in i FX:s The Comedians ska erkännas. Jag älskade svenska förlagan Ulveson & Herngren, kanske inte så mycket som en slå-sig-på-knäna-av-skrattserie men mer för att den var så egen, så intressant. Vi ska komma ihåg att realcom-greppet och komiker som spelar förtätade varianter av sig själva 2005 inte alls var den vardagsmat som det är idag. Manusförfattarna Ulf Kvensler och Felix Herngren var föregångare i Sverige. Tio år senare ser tv-landskapet för den amerikanska versionen med Billy Crystal och Josh Gad minst sagt annorlunda ut och jag hade en ganska ljummen inställning till de första avsnitten. Men jag gillar hur de har jobbat med relationsbygget mellan de två huvudrollsinnehavarna, och någonstans till avsnitt 7, det fantastiskt fina Billy's Birthday, hade de fångat mig. Överlag känns den renare än Ulveson & Herngren, mindre mockumentärstökig och mer traditionell sitcom, och så fort man accepterar det börjar den växa. Som alltid är det bäst att släppa jämförelserna med förlagan så tidigt som möjligt. När så dubbelavsnittsfinalen sändes häromveckan blev jag helt rörd. Urstark avslutning!
För mig var det munhuggandet mellan Crystal och Gad som gjorde det. Generellt är man väl rätt trött på konceptet »omaka par«, men det här är ju så mycket mer.
Hateff: Jag kryper till korset direkt och erkänner att jag faktiskt inte har sett en frame av Ulveson & Herngren. Borde eventuellt ha bränt igenom det i studiesyfte innan jag satte mig ner för att skriva det här, men livet (eller ja, Mr. Robot, med mera) kom i vägen. Någonstans tycker jag också att det är skönt att slippa vara färgad av den svenska förlagan. För mig räcker nästan The Comedians många vinkar till Det Konstiga Sverige. Allt från Josh Gads munnen-full-av-ostbågar-version av Hej hej Monika till Björn Gustafssons fnissiga gästspel. Så underbart mysko, alltihop. Till skillnad från dig föll jag ganska omgående för serien. Jag sträckkollade de första fem avsnitten och blev genuint upprörd när jag insåg att jag var tvungen att vänta i en vecka på det sjätte. För mig var det munhuggandet mellan Crystal och Gad som gjorde det. Generellt är man väl rätt trött på konceptet »omaka par«, men det här är ju så mycket mer.
Sara: För att snabbt dra grundpremissen: En yngre komiker och en äldre komiker sammanförs, något ovilligt, för att göra en sketch-serie för tv. Konflikter uppstår. Jag gillade skarpt både Crystal och Gad, samspelet mellan dem var en av seriens stora behållningar, men vad säger vi om birollerna? Jag avgudar den konflikträdda marionettproducenten spelad av Stephnie Weir, vilket var lite oväntat eftersom jag retade mig vanvettigt på henne och hennes hopplösa velpotteri i början. Jag vet inte ens vad som hände, jag bara kapitulerade inför henne till slut. Så rolig, med alla nerver på utsidan och ett minspel som en krampande lemur. Nu vill jag bara ge henne en kram och säga att allt kommer att ordna sig. Kul att Björn Gustafsson dyker upp också, med fåordiga svenska repliker som »skymta busken« (?). Gillar Dana Delaney som Crystals fru, men den där regissör-Mitch, var han inte lite väl anonym?
Hateff: Är helt med dig angående Stephnie Weirs prestation. Jag ska inte säga att jag ville henne illa i början (fast det ville jag), men efter ett par avsnitt tog mitt tycke en helomvändning och jag började omfamna den där nervigheten istället. De andra birollerna var väl so-so. Mitch var verkligen, precis som du påpekar, ett av de svagare korten i rollbesättningen. För att serien ska lyfta till nästa nivå i en eventuell andrasäsong krävs det nog att man lyckas skriva in två-tre starkare karaktärer. Jag gillade avsnittet som behandlade vithetsnormen i deras crew, och jag gillade att ärkeslackern Esme visade sig ha en bakgrund som yrkesmilitär – men det hade behövts något mer beständigt. I det anseendet är ju en serie som amerikanska The Office föredömlig. The Comedians hade behövt sina Dwights, Kevins och Creeds, om du förstår hur jag menar? Lyckligtvis står ju Gad och Crystal för såna tour-de-force-framträdanden att bristen på bra biroller känns lite mindre akut.
Det jag hade velat se mer av var konfliktytorna mellan Gad och Crystal. Det skiljer mycket mer mellan dem i såväl ålder som stil än det gör mellan Ulveson och Herngren.
Sara: Jag förstår verkligen vad du menar, åh, nu blev jag The Office-nostalgisk! Det jag hade velat se mer av var konfliktytorna mellan Gad och Crystal. Det skiljer mycket mer mellan dem i såväl ålder som stil än det gör mellan Ulveson och Herngren, och det är när de delarna utforskas som det bränner till på riktigt. Varför inte spela ännu mer på Crystals rädsla för att vara passé och Gads för att vara en nobody? Nu krafsas det i en mylla där man kunnat borra ner fötterna ordentligt, en möjlig grogrund för både humor och allvar.
Hateff: Jag tycker ändå att man utnyttjar konfliktytorna rätt effektivt i The Comedians. I alla fall mot slutet. Annars är ju det generationella glappet mellan Gad och Crystal seriens stora drivkraft. I början befarade jag att det skulle bli lite mycket fokus på Gads »underlägsenhet«, därför var det underbart att se Billy's Birthday-avsnittet. När Gad säger »The only thing funnier than watching slapstick comedy from the 1930s is having someone describe it to you while you pretend to laugh because it's their birthday« förstår man att deras mismatch är tvåsidig och att humorn liksom inte bara uppstår ur Gads klumpiga försök att imponera på sin äldre idol. Det tycker jag var bra.
Sara: Mjo, men jag ville ha mer! Jag tycker de är lite för vördnadsfulla mot Crystal, de hade kunnat ta ner honom mer. Men det kanske är girigt av mig. Som du säger så skruvades allt upp några snäpp mot slutet och finalavsnitten var urstarka. Sammanfattningsvis är det en mycket sevärd liten komedi, särskilt för humorentusiaster, och vi håller väl båda tummarna för en fortsättning.
The Comedians sändes på amerikanska FX. Det har ännu inte kommit något besked om en säsong 2. Ulveson & Herngren går att se i sin helhet på Öppet Arkiv.